Athenas tårar
Det har nu gått mer än ett halvt decennium sedan jag och Aurora separerade. Uppbrottet var något av det tuffaste, rent mentalt, som jag gått igenom. Trots att det gått över sex år minns jag de ögonblick som var avgörande som om de hände igår. Hade jag kunnat resa tillbaka och gett mig själv en hjälpande hand där och då skulle jag gjort det. När det var som skakigast var jag en människa i spillror...
Jag minns när vi satt i vår älskade soffa och jag skulle berätta för Athena och Amadeus att mamma och pappa skulle flytta ifrån varandra. Det var som om allt var en sorglig film utan något slut. Men Athena tog det bra, hon förstod sa hon, "Ibland kan en mamma och pappa inte leva ihop", sa hon lika plikskyldigt som klokt. Min älskade flicka. Jag är övertygad om du till viss del tog på dig skulden för vår separation. Barn har en tendens att göra det sägs det. Amadeus var för liten för att greppa vad det var som skedde och dess konsekvenser. Men Athena förstod. Hon visste att något för evigt tog slut den där dagen...
Men livet har gått vidare. Så som det gör, oavsett vi vill det eller ej. Och tur är väl det. För allt har gått bra. Vi lever på våra liv, som om den tiden egentligen aldrig funnits. Tiden när vi var en familj som levde tillsammans. Det är nog bara en sak som påminner mig om att något inte är som det en gång var. Det händer varje gång jag ska lämna Athena på skolan inför mammaveckan. Ibland redan kvällen innan. Det är nämligen då som Athenas tårar kommer och de vackra men hjärtskärande orden "Pappa...jag kommer sakna dig...".
När Athena kramar mig vid dessa tillfällen går jag in i min ultimata papparoll - mitt pappamode delux. Jag tröstar henne och hör mig själv säga saker som att "En vecka går snabbt Athena, vi ses snart igen", "Mamma har ju saknat dig, och ser fram emot att få krama och träffa dig". Men en del av mig gråter också tårar och lider över att Athena ska behöva smaka sorgen av saknad över en förälder varje vecka. Hon gråter så klart också när hon ska lämna Aurora.
Men på sistone har jag mer och mer börjat lämna mina klichéartade repliker bakom mig. Jag försöker i stället påminna mig själv om att inte så där typiskt manligt dölja mina känslor i den där situationen. Jag vet inte exakt vilka psykologiska faktorer som ligger bakom Athenas tårar när det är dags för överlämning. Men vad jag vet är två saker. Och likt ett mantra hör jag mig nu allt oftare säga dessa två saker. Det ena är att det finns inget finare en pappa kan få höra Athena, än att han kommer vara saknad, det gör mig trygg och stolt, det är ett kvitto på att vi har det bra tillsammans. Det andra som jag numera alltid avslutar med är att säga till Athena, innerligt och faderligt, att "pappa kommer sakna dig också...pappa kommer sakna dig också." Jag hoppas att jag når fram till henne. Jag hoppas att hon känner tröst. Och jag hoppas att Athenas tårar, på något psykologiskt sätt, helar hennes hjärta - likt inlägg som detta försöker hela mitt...
Med vänlig hälsning,
Atlas
