Stjärnstoft, kvantfysik och tårar
Ibland reflekterar jag över livet och tillvaron. Över alla år som har gått. Över mina barn. Över hur många år som jag har kvar. Hur ödet både skördar och föder liv. Över syre, kärlek och stjärnor. Hur allt hänger ihop. Ofta grips jag av starka känslor...
Känslor av förundran kring hur allt bara verkar existera (samexistera?) i ett universum (multiversum?) i en värld och verklighet ingen egentligen vet vad det är...
Där makrokosmos och fysikens svarta hål, svart materia och svart energi är lika enigmatiska som de minsta enheterna och deras syfte och förmågor i mikrokosmos - kvantfysikens hemmaplan.
I kvantfysikens magiska värld kan vissa partiklar spegla varandras rörelser trots att de inte sitter ihop eller ens befinner sig på samma plats och inte anses ha något medvetande. Mikroskopiska entiteter som på något mystiskt sätt verkar kunna hålla kontakten, känna av varandra, också på långt håll. Lite förenklat har experiment visat på följande. Det finns en "foton" på en plats i ett laboratorium, medan en "tvilling-foton" finns några mil bort i ett annat laboratorium. När forskarna får den ena fotonen att röra sig eller snurra i en viss riktning eller på ett visst sätt gör den andre "tvilling-fotonen" - som alltså finns på en helt annan plats och inte kan veta vad som sker i det andra labbet - exakt likadant. Hur är det möjligt? Forskarna har bara ett svar på den frågan: de begriper det inte?! Det borde inte gå. Men likväl är det precis vad som sker...
Vi älskar våra nära och kära, vi vill dem inget illa. Likväl är det alltför ofta vi säger eller agerar på ett sätt som sårar just någon vi älskar eller bryr oss om. Vi borde inte göra så. Men likväl är det precis vad som sker... Visst är det motsägelsefullt? Paradoxalt? Svårförklarat? Som den där "tvilling-fotonen"... Och när vi agerat fel eller taskigt kan det skapa enormt starka känslor av smärta någonstans inne i vårt mikrokosmos. Både hos den vi bryr oss om och var dum mot (så klart!) men också inuti i oss själva. Känslor så kraftfulla att kroppen nu reagerar med att utsöndra vätska från ögonen. Något gör alltså så känslomässigt ont i oss att kroppen inte står ut. Något gör så ont att de känslor som skapats i oss manifesteras ut i verkligheten i form av tårar...
Enligt Carl Sagan finns det stjärnstoft i oss alla. Stjärnstoft som blivit till i stjärnor för miljarder år sedan. Enligt Sagan finns det i vårt DNA. Kanske finns det stjärnstoft i våra tårar? Tänk om vi alla har stjärnstoft från en och samma stjärna i oss? Tårarna är kanske hennes sätt att påminna oss människor om att vårda allt det vackra vi har, om alllt det magiska som vi är en del av? Vi behöver kanske inte förstå allt. Bara ödmjukt förundras, ta ett djupt andetag, vara rädda om varandra, och tillsammans och tacksamt färdas i våra hjärtans riktning...
Med vänlig hälsning,
Atlas
