atlasinvesto.blogg.se

 

Vi har det bra tillsammans, barnen och jag. Veckorna måndag till torsdag blir ganska inrutade. Men det finns samtidigt något gemytligt och tryggt med det. Frukost tillsammans, lämna till skolan, hämta på fritids, fritidsaktiviteter, läxor, kvällsmat, lite mys innan det är dags att borsta tänderna, sen nattas det.

 

Fredagen och fredagsmyset blir starten på helgen och dess härliga möjlighet till äventyr och rekreation. Vi brukar ta lite frallor och ett glas Oboy till lördagsfrukost. Sedan (beroende på väder och dagsform) botaniserar vi bland önskemål, möjligheter och spontana idéer. Helgen går otroligt fort.

 

När jag sedan lämnar dem i skolan, måndag morgon efter ännu en pappa-vecka tillsammans, kommer ofta den där underbara och samtidigt plågsamma meningen. De där fem små orden som ett litet barn egentligen inte ska behöva känna. Fem ord som jag inte riktigt vet vad jag ska svara på, eller om jag ens förväntas svara på det. Oftast är det Amadeus som säger det, när jag kramar om honom vid hans plats i hallen på skolan.

Ibland låtsas jag nästan som om jag inte hör det och skyndar iväg. Ibland svarar jag "Så klart du kommer. Jag kommer sakna dig med." Men visst är det konstigt hur något så fint kan kännas så jobbigt?

 

Att vara saknad av sina barn är för mig trots allt ett kvitto på att man gör ett bra jobb i sin roll som förälder. Likväl är det en ständig påminnelse om att barnen inte är hos mig under 26 veckor av året. En bloggkollega (du vet vem du är) skrev en gång att han brukade säga till sina barn att han bara är ett telefonsamtal bort. Jag har snott den formuleringar rakt av och sa det till Athena så sent som vid förra lämningen på skolan. Sen kramade jag om henne, pussade henne på pannan, innan hon gick iväg mot sitt klassrum. Det känns tomt när de inte är hos mig. Tyst och tomt. Men jag vet att ni snart är hos mig igen...

 

Har du någon tanke i ämnet? Dela gärna med dig. 

 

 

 

[email protected]