Att släppa någon fri
Älskade Athena. Du är en otroligt ordentligt och skötsam flicka. Gör alltid dina läxor. Uppskattar skolan, som du säger alltid lär dig nya saker. Du är en god storasyster. Min upplevelse är också att du är en omtyckt vän. Du har sovit hos mig i många år nu. Men något i mig säger att du behöver mitt stöd i att ta steget, steget att börja sova själv. I ditt rum.
Min tro är att du självmant ska välja att ta det steget fullt ut. Men något verkar hålla dig tillbaka. Eller kanske är det någon...
Sedan separationen från din mamma, och dessa varannan vecka scheman, är vår tid tillsammans så ömtålig och viktig. Men... Jag hade själv svårt att ta steget från att sova hos mina föräldrar till att sova i min egen säng. Minns det väldigt starkt. Rädslan av att somna själv i det där rummet. Som kändes så långt bort. Men den känslan ska jag inte överföra på dig Athena. Kanske har jag gjort det i för hög grad?
Jag märker att du börjar bli redo. Jag märker att du börjar vackla mellan att vara pappas lilla flicka och en allt större tjej. Det du behöver är förmodligen en pappa som stöttar dig och uppmuntrar dig i din känsla av att växa. En epok ska avslutas. En ny ta sin början.
Att vara pappa är att kunna släppa taget. Att göra vad som kan antas vara det bästa för sitt barn. Hur jobbigt eller vemodigt det än må vara. Du somnade i TV-soffan ikväll. När det var dags att lägga oss vaknade du till lite. Du var så trött gumman. Men plikttroget påtalade du med trött röst "Pappa jag vill sova hos dig". Men ikväll fokuserade jag istället på att börja släppa taget om dig.
"Jag vet att du vill det Athena, men du klarar av att sova i din säng. Jag vet att du klarar det. Jag bara vet det. Du är en stor tjej. Och din säng är så skön och gosig. Jag låter lampan i hallen vara tänd. Om du inte somnar är det bara att komma in till mig." Vi gick till hennes rum. Jag stoppade om henne, en puss på pannan och så gick jag lugnt därifrån.
För varje natt kommer hon att växa. Hennes självkänsla också. Och trygg i vetskapen att det är okej att lämna det sovrum där pappa Atlas snarkat vid hennes sida i hela hennes liv blir hon nu fri att fortsätta växa och utvecklas. Med mitt stöd och min tilltro fixar du det här steget Athena. Och livet går vidare som om du aldrig gjort något annat.
Ju mer jag tänker på det. Du är både trygg och stark. Att steget inte är taget beror sannolikt mer på din blödige pappa än på dig Athena. Men jag har kommit till insikt. Lyhört ska jag uppmuntra dig, och hjälpa dig i det här. En natt blir till två. Två nätter blir till en vecka. Och sedan till något helt naturligt.
Men det är (i alla fall för mig) tufft att se hur livet har sin gång. Hur det som varit börjar förändras - kommer att förändras varesig vi vill det eller ej - och kvar finns något nytt. En gryning där vi alla har varit. Och en ny resa tar sin början, om vi bara ger den chansen...
Sov nu gott älskade Athena. Så ses vi imorgon igen.
Kram,
pappa Atlas
