I'm flying home
Jag skrev för en tid sedan att jag befunnit mig i en Simoom (ökenstorm) pågrund av mitt nya jobb. Idag blev det officiellt att jag går tillbaka till min gamla arbetsplats. Det som sedan händer gör mig väldigt berörd...
Min gamla chef tog idag kontakt och ville se om jag fortfarande ville komma tillbaka. Absolut sa jag, det är vad jag vill. När vi talat klart frågar han om det är ok att han berättar för mitt gamla arbetslag att jag snart kommer tillbaks. Så klart du kan, nu är det ju spikat svarar jag.
Vi talades vid på morgonen, min chef och jag. Strax innan lunch har han nog berättat nyheten om min stundande återkomst (för arbetslaget) för då ramlar det in ett sms. Det är från en kollega i mitt gamla arbetslag som är riktigt genuint glad över att jag snart är med i gänget igen. Hon skriver att det är den bästa nyheten på "väldigt väldigt länge"...hon stannar inte där utan fortsätter skriva att det är en fantastisk nyhet och att jag ska vara rädd om mig så ses vi snart. Hon avslutar med kram och ett stort varmt hjärta...
Just den här kollegan var inte den jag var mest tight med men vi funkade bra ihop och hade en fin kollegial relation. Att hon visar en sådan respektfull kärlek till mig som arbetskollega värmer och gör mig väldigt ödmjuk.
Att vända åter till min gamla arbetsplats och dessutom tidigare än någon trott (de flesta trodde nog jag skulle gå vidare) har tagit emot. Det var inte så jag tänkte mig det skulle bli. Det har tärt på mig.
Att i den här stunden få ett sms från en kollega där jag beskrivs som en "fantastisk nyhet, den bästa på väldigt väldigt länge" ger mig en sådan innerlig känsla och kraft. Hon hade inte behövt skriva något till mig. Det hade hon inte. Hon hade kunnat känna så i sitt hjärta UTAN att skicka ett sms. Men uppenbart blev hon så glad och ivrig att hon bara var tvungen att skriva och berätta det. Hennes sms är en av de finaste komplimanger jag fått i livet. Men också ett kvitto på att mitt förhållningssätt i yrkesrollen når ut och är något jag kan odla vidare.
Jag har varit lite vingklippt sedan jag insåg att mitt nya jobb knäckt mig. Idag började mina vingar sakta växa ut igen. Allt som behövdes var ett sms från en gammal kollega som välkomnade mig hem...
Med vänlig hälsning,
En rörd Atlas...
