Livet är som ett flöde. En osynlig kraft som vi får möta en kort tid i någon slags mystisk evighet. Och även om det kan kännas som att flödet är ungefär detsamma så är det bara en illusion. För allt förändras...i tysthet.
En sådan sak är våra relationer. Allt börjar någonstans. Oftast med ett "Hej". I skolan, ibland på en träning, eller på puben eller en fest. Någonstans börjar ett möte som under åren utvecklas till vänskap, kärlek eller vad det nu må vara. Men vad vi kanske tror är något statiskt - exempelvis en vänskapsrelation - är nästan som ett väsen i sig.
Jag har underbara barndomsvänner. Vänner som jag tycker om och respekterar djupt, som betyder mycket för mig och delvis för vem jag blivit. Men när jag för ett tag sedan (så många år efter vår resa började tillsammans) sitter med gänget och tar en öl på en sommarfest så känner jag mig vilsen.
Var gömmer sig de där barndomsvännerna jag en gång skrattade med? Upptäckte världen med? Samtalade med? Åren har gått. Så mycket har förändrats. Förutom att vi förändras rent fysiskt händer mycket annat, psykologiskt också. Vilket är helt naturligt! Man bildar familjer, utvecklas, flyttar till andra städer, utbildar sig, möter andra nya vänner som på sitt sätt konkurrerar om tiden med de "gamla vännerna". Och resultatet av ovan nämnda faktorer gör att tillfällena man träffas blir allt glesare och stundtals stelare.
Som jag antydde bestämde sig någon - i kompisgänget från förr - att bjuda in till den årliga sommarfesten när man ska träffas och ha det mysigt med respektive familjer - celebrera vänskapen! Men när väl festen är igång sitter jag där och undrar vad fan händer? Det känns bara fel... Man skulle kunna tro att när vi bara träffas en gång om året så har vi mycket att prata om...men så känns det inte. Det blir krystat och hela situationen blir tyvärr mer nostalgisk än gemytlig. Det där goa skitsnacket vi hade förr flyter liksom inte på. Så som det gör med de vänner man träffar eller traggar med på kontinuerlig basis. Det börjar nästan kännas vemodigt... Men det finns hopp!!
För några dagar sedan hörde jag av mig till en av mina "kompisar från förr" (som också var med på den krystade sommarfesten). Det visade sig att han var ensam hemma i huset då övriga familjen var iväg på semester (han hade börjat jobba). Vi bestämde att vi skulle träffas upp å hänga lite, kanske ta en öl i trädgården hemma hos honom - helt spontant. Det blev en fantastiskt mysig stund tillsammans! Jag skulle kalla det för kvalitetstid. På riktigt. Nu var det bara vi två. Plötsligt satt det där sköna surret vi hade förr. Det kändes autentiskt och som två barndomsvänner!
När jag åkte hem den kvällen insåg jag en sak. Trots att livet utvecklas och transformeras i tysthet finns där något som dröjer sig kvar mellan oss. Bortom bruset av nya jobb, karriärer, nya städer, nya vänner, familjer och allt annat så finns den där "barndomsvänskänslan" kvar! Men marginalerna krymper för att vi ska hitta varandra. I det stora formatet är det svårt - snudd på omöjligt - men i det lilla formatet finns det kvar. Vi käkade en pizza, tog en öl, traggade om allt mellan himmel och jord, njöt i varandras sällskap. Och plötsligt mindes jag varför vi en gång faktiskt blev vänner.
På bussen hem kunde jag inte annat än att småle lite för mig själv. Jag kände innerlig glädje och tacksamhet. Jag hade räckt ut min hand till en barndomsvän och han tog den. Där och då var det som om vi båda kände att vi har många fina år kvar tillsammans. Att vi har något som är svårt att ersätta. Tryggheten i en fin och stark barndomsvänskap. Och att den vänskapen lever - om vi bara ger den chansen att få växa vidare i rätt forum...
Med vänlig hälsning,
Atlas Investo
(PS: vi har redan smsat att nästa gång han är ensam, eller det är läge, så hörs vi av och tar en pizza igen! Det är kärlek det!!!)