atlasinvesto.blogg.se

 

Vi måste alltså själva göra det som det egentligen borde vara eller krävas en universitetsutbildning med doktorsavhandling för att bemästra. Att spela rollen av oss själva, tills vår tid är kommen att ta ett stort steg ut i det okända, in i något väldigt svårdefinierat. 

 

Det här innebär en sak. Och en sak med apodiktisk säkerhet. Vi kommer att göra misstag längs vägen! Man skulle kunna säga att vi är dömda när vi föds till att göra dessa misstag. Det är aldrig frågan OM vi kommer göra misstag utan alltid NÄR!  

 

Ibland gör vi dessa misstag eller "felbeslut" helt baserat på rationella bedömningar. Ibland gör vi dessa på irrationella beslut. Ofta gör vi det när vi blir emotionella och stressade. Stress skulle jag nästan påstå gör oss blinda i att fatta beslut - åtminstone bra beslut. En stressad hjärna galopperar, skenar ofta maniskt, genom stressens landskap; ett landskap som man skulle kunna likna vid en drömlik eller mardrömslik tavla av Salvador Dalí. Sedan kan vi så klart tränas i att fatta beslut under stress men det är vi ofta inte utbildade i.

 

Ofta leder dessutom ett misstag till ett nytt misstag. Man pratar inom vissa psykologiska grenar om något som kallas för affektsmitta. Jag skulle vilja påstå att detta går att överföra på beteendet när det kommer till misstag. Misstag smittar lätt av sig. Låt säga att vi gör ett misstag. Ofta hamnar vi en position som gör att vi lätt gör ett nytt felbeslut eller misstag som försätter oss i en ny svår eller icke önskvärd situation. Det hände mig senast idag. Ett beslut igår som ledde till ett icke önskvärt utfall gjorde att jag fattade ett irrationellt beslut idag och mitt i detta kom ett stresspåslag som fick mig att gå bananas och göra ännu ett misstag... Hur som helst. Min poäng är att vi gör misstag. Det är liksom en mänsklig oförmåga och en tuff grundläggande förutsättning i livet. Vi måste helt enkelt acceptera detta och försöka hantera dessa misstag. Helst dra lärdom av dem.

 

Den tysk-amerikanske poeten Charles Bukowski beskrev detta väldigt bra i den sista meningen i sin dikt How is your heart? I en enda mening sammanfattar han vad som troligtvis avgör om vi kommer gå hela ur alla våra misstag. Den meningen - så väl formulerad av poeten och långt mycket bättre än dikten i sig - hjälper mig och har hjälpt mig genom många av mina misstag och felbeslut. 

     Sök upp den meningen. Fundera på vad det är han vill säga till oss? Vad säger den meningen till ditt hjärta? Till ditt sinne och hjärna? Talar den lika starkt till dig? Känns den tröstande? Känns den hoppfull? Känns den målmedveten? Läs den och bedöm själv.

 

Avslutningsvis vill jag bara säga att oavsett misstag eller "bad decisions" så finns det oftast ett botmedel. Inte sällan i form av tacksamhet, glädje och hopp. Mina misstag de senaste dagarna har varit mindre bra och i efterhand lite svåra att förklara. Men lärdomen är den att jag kan hantera och leva med den typen av misstag. Sedan bör jag ändå undvika att sätta mig i sådana situationer.

 

Botemedlet mot min naggade stolthet och person den här gången var när jag ikväll läste i en kvällstidning att de tolv barn som i nio dagar varit försvunna i ett grottsystem i Thailand idag återfunnits - och alla var vid liv! Det sätter mina misstag i proportion till livet som helhet. Och jag känner en stor inre glädje i att barnen kommit tillrätta och att de efter omständigheterna mår bra. Och min irritation över dåliga beslut och misstag är dämpad och lindrad. Satt i perspektiv.

 

Oavsett vilka misstag vi gör finns det nästan alltid något som kan kontrastera dessa misstag. Och få oss att inse och känna att livet går vidare. Det måste gå vidare. Och imorgon får vi en ny chans att göra om och försöka göra det bättre än vi kanske gjorde igår.

 

 

 

[email protected]