atlasinvesto.blogg.se

 

När jag kände mig slagen och som mest uppgiven den där unga natten för så många år sedan var det som om universum sträckte ut en hand. Jag vet inte hur men när jag gick där började jag titta upp mot den stjärnklara himlen. Stjärnorna och månen lyste mot mig. Vinden smekte mitt ansikte som för att väcka mig. Och påminna mig om allt gott jag varit med om på vägen fram tills den där dagen och tidpunkten i mitt liv.

     Min mamma och pappa, min syster, mina vänner, alla böcker, alla äventyr, alla underbara filmer som lärt mig så otroligt mycket. Den natten väcktes en nästan magisk eld i mitt hjärta - hoppet!

 

Jag började småjoggga hem mot campus. Plötsligt insåg jag att jag var på helt fel plats på Jorden! Vad fan gör jag här. Hundratals - kändes som tusentals - mil från allt jag älskar?! Jag sprang genom gatorna hela vägen hem till universitetscampus. Packade mina väskor. Ringde en amerikansk vän och sa: Jake, I need your help! I have to go back home! Can you drive me to the airport? Can you do it right now? Jake tvekade aldrig en sekund. Självklart Atlas! Jag kommer direkt sa han. Jag stod ute i mörkret och väntade på honom. Vi körde i natten och jag visste att livet lärt mig något. Att utan hopp är du inget Atlas. Du får aldrig glömma det! Jag satt i åtta timmar på flygplatsen. Men mitt mål var glasklart. Jag skulle hem till allt som betydde något för mig. Ett hopp hade väckts i mitt hjärta. Hoppet om att få en ny chans. Hoppet om att få ge all den där kärleken som jag hållit inom mig. Till min mamma och pappa. Till min syster. Till mina vänner. Att än en gång få gå på mina barndomsgator igen. Att få vara där jag känner mig hemma. Min plats på Jorden. 

 

När jag landade i Sverige var det en ny person som lämnade flygplanet. Mitt hjärta glödde av hopp. Och när jag möttes av mina föräldrar visste jag att en ny tid stod för dörren. Med tårarna rinnandes kramade jag om dem. Men det var inte kramar av sorg eller ängslan för vad som varit. Nej det var tårar av tacksamhet och hopp om att allt kommer bli bra. Bara jag kämpar. Bara jag aldrig ger upp. Bara jag är tacksam för allt jag har. Bara jag ser skönheten i allt. Bara jag...

 

Den där natten tändes ett driv i mig! Ett starkt glödande hopp. Och det leder mig än idag. Ikväll åt jag pizza med mina barn och mina älskade föräldrar. Det är tjugo år sedan den där natten i USA. Men glöden i mitt hjärta brinner lika starkt än, kanske ännu starkare. När jag såg mina föräldrar åka hemåt i sin bil är jag så fantastiskt glad för allt vi fått vara med om tillsammans - att jag kom hem igen! Jag släckte ner i lägenheten. Gick in i sovrummet. Där låg mina båda guldklimpar. Jag läste en godnattsaga och kramade dem godnatt. Och när jag ligger här i mörkret och skriver det här inlägget känner jag just ett starkt hopp i mitt hjärta. Ett hopp som viskar till mig om att morgondagen kommer bli bra. Det kommer bli bra. Och jag tror på den rösten. Den har viskat till mig i tjugo år. Allt sedan den där sena kvällen i USA. Och jag väljer att tro på hoppets röst. Den har tagit mig hit och den kommer ta mig in i framtiden. Den har bevisat sin styrka om och om igen. Hoppet är en urkraft. Ett av jordens mäktigaste under.