atlasinvesto.blogg.se

 

Jag sitter i bilen och väntar på att köra in i biltvätten. På radion spelar de Phil Collins "A groovy kind of love" och barnen mår prima i baksätet. Vi har käkat lite tisdags godis. Ibland får man bryta mot alla förhållningsregler man satt upp. Godis är det ju bara på helgen annars, jag vet. Men solen skiner på himlen och för en stund också i mitt hjärta. 

 

Som ni ser tuffar depån på och ligger några procent upp för året. Planen för Atlas Investo ligger fast och drar mig mot framtiden likt en magisk gravitation. Jag passerade målet 1 000 000 kr för ett tag sedan. Det kändes stort men jag insåg nästan direkt att målet redan låg bakom mig mentalt. Att det börjat tappa sitt värde. Jag vill mer än att skapa passiv inkomst. Jag vill bygga ett bolag. Ja på sikt ett arv och en framtid till mina barn. Den här känslan har kommit allteftersom. Så även om pengarna förhoppningsvis ökar och portföljen växer sig allt starkare så är det mer delmål mot något större. En dag ska jag överlämna skeppet i mina barns händer och själv stå kvar på stranden och se när de styr vidare mot horisonten och ett äventyr som jag inte kan följa med på.

 

När jag kör in i biltvätten frågar min lilla pojke "Är det farligt pappa?". Jag svarar att det är helt ofarligt men om du blir rädd så räck mig din hand. Det tar några sekunder innan hans hand sträcker sig efter min. Jag vill göra vad jag kan för att genom livet förvalta det förtroende han ger mig. Förutom skapandet av Atlas Investo - vilket egentligen är en sekundär sak i min roll som pappa - vill jag finnas där för honom genom allt, både glädje och sorg. Jag vill stötta honom när han söker svar på livets alla utmaningar. En dag kommer vi kunna prata och resonera om stora frågor så som meningen med livet, kärleken, politik, ekonomi och andra viktiga ämnen. Mitt mål fram till den dagen är att försöka göra vad jag kan för att utvecklas så mycket som jag bara kan. Samtidigt vill jag så klart att han ska få blomma och växa så mycket han bara kan. Detsamma gäller självklart för min dotter.

 

Vi ska göra en fantastisk resa tillsammans. Det är i alla fall mitt mål, mitt hopp och min dröm. Och när vi kör ut ur biltvätten säger han med hoppfull röst "Nästa gång ska jag inte gråta pappa." Jag ler mot honom och svarar att jag tror på honom. Han ser glad ut när vi kör hemåt. Just där och då känner jag mig som en miljardär.

 

När kände ni er som miljardär senast?