Att växa med uppgiften
När vi sätts på prov öppnas ofta ett fönster till krafter vi inte trodde fanns. Ibland kan det vara att vi blir extra lyhörda. Ibland spetsas vår analytiska förmåga till. Ibland skärps våra sinnen på max så att fokuset blir på topp. Ibland blir vi ödmjukare.
Jag har på senaste tiden varit i en stabil yrkesperiod. Jobbet har rullat på bra och vissa saker har kanske gjorts per automatik utan större reflektion. Men så händer något som vänder allt upp och ner. I mitt fall en konflikt mellan några barn vars efterspel tar orimliga proportioner. En av vårdnadshavarna blir mycket upprörd på mig för det som hänt. Tycker jag är inkompetent som pedagog. Vårdnadshavaren ställer aggressiva frågor som bara har ett svar - svar som är självklara och som inte på något sätt leder oss mot samförstånd eller förståelse. Och trots att jag är väl medveten om att personen är orealistisk i sin bedömning ställer det mig något, väcker en känsla av tvivel. Nu har personen kallat till ett möte där den uppkomna händelsen ska komma till ett avslut.
Jag vill nå fram till vårdnadshavaren men något i mig tvivlar på att jag kommer lyckas. Med det sagt har jag ändå förberett mig så bra jag kan. Och jag kommer gå in i mötet med ett ödmjukt öppet sinne. Jag tänker lära mig något av den. Jag tänker fylla min ryggsäck med den här erfarenheten och bli en bättre pedagog genom den. Och någonstans i bakhuvudet hör jag Sokrates ord:
Sometimes you put walls up not to keep people out, but to see who cares enough to break them down.
Jag tänker göra mitt bästa för att visa vårdnadshavaren att jag finns här för honom och hans barn, genom bra tider och genom tuffa. Det ligger i min yrkesroll att kunna förmedla sånt här. Och jag ska göra mitt bästa för att göra det. Kommer jag att lyckas? Jag hoppas det men bara framtiden vet...
Med vänlig hälsning,
Atlas Investo
