atlasinvesto.blogg.se

 

Under årens lopp har hon förvånat mig gång på gång. Hon har en jargong som är som följande: jag tar för givet att allt ditt är mitt (annars blir jag sur), men det som är mitt är mitt - bara så du vet! Låt mig ge ett exempel. Jag kunde till exempel be om att få låna hennes mobiltelefon men det gillade hon inte. I nästa stund ville hon utan några problem låna min, vilket jag inte ser något hinder med. Jag tycker om och tror på att dela med mig, om det är inom rimlighetens gränser. Hon hade samma synsätt på tjänster och gentjänster. Hon kunde be mig göra en kvällsmacka till henne vilket jag alltid gjorde med glädje, men bad jag henne att göra en till mig så sa hon det kan du väl ändå göra själv...

 

Att leva med någon under så många år som gärna och ohämmat tar men utan att ge väcker frågan inom en: ska jag besvara henne med samma mynt? Men jag kan inte!! Det strider mot mina principer att vara sån. Jag mår inte bra av att vara sån. Hur mycket jag än skulle vilja mot en sådan person!

 

Sedan vi separerat har varje önskan eller förfrågan från mig omkring barnen mötts av tråkigheter eller passivt aggressivt argumentation. Varje gång! När hon frågar mig om något försöker jag om det går (vilket det nästan alltid gör) att möta hennes önskan. Göra det så enkelt som möjligt för alla inblandade. Jag har dessutom insett att så här kommer det nog alltid förbli. Och även om jag önskar att hon skulle förändras är det väldigt troligt att så aldrig sker. För om jag tillhör den grupp av människor som kan kategoriseras "Givers" så tillhör hon gruppen "Takers".

 

Så när hon idag skickade ett sms om vi kunde göra överlämningen av barnen två timmar tidigare imorgon - säkert av en god anledning som jag inte ens tänker be om att få veta - så svarade jag enligt varje "Givers" självklara livsåskådning JA! För hon behöver inte övertyga mig eller vädja om min goda vilja för den ger jag ändå alltid. Den är mitt kompass genom livet. Hur svårt behöver saker och ting vara?! Skulle jag befunnit mig på annan ort eller ha något "väääääldigt" viktigt för mig så hade jag svarat att tyvärr så går det inte den här gången därför att... Nu är det inte så och därför svarar jag ok det går bra, vi gör överlämningen två timmar tidigare. Likväl vet jag om att skulle jag be henne om samma sak i framtiden så skulle jag inte få ett enkelt ja av henne. Nej förmodligen skulle jag få läsa/höra både det ena och det andra om varför mitt önskemål skapar problem för henne, för barnen och en massa andra synpunkter - hon skulle garanterat komma med ett motförslag typ inte två timmar men kanske en timme tidigare bara för att... Vilket så klart gör att man drar sig för att be henne om något överhuvudtaget. 

 

En sorglig situation till viss del. Ett i-landsproblen till viss del, javisst. Men likväl ett faktum. Trots detta, för att sammanfatta mitt inlägg, så kan hon inte förvandla mig till en "Taker". Jag tror helt enkelt INTE på den vägen och den livsfilosofin. Jag tror långt mycket mer på att allt tagande måste börja med givandet. Och att den som ger den kommer att få tusenfalt åndå. Kanske inte av den minoritetsgrupp som hon tillhör men av den andra och långt mer humanistiska majoritetsgruppen - vilken jag kallar för The Givers.