atlasinvesto.blogg.se

 

Såg den mycket rörande och sevärda filmen "Crash" som kom ut 2004. Filmen sveper djupsinnigt över mänskliga universalteman så som ödet, meningen med livet, rasism, vem är god, vem är ond, olikheter, fördomar, hopp och så klart kärlek. I slutet av filmen spelas en vacker och nästan ömtålig sång samtidigt som filmen knyts ihop med bildsekvenser där vi får se huvudpersonerna en sista gång...lämnade till sitt öde. Under sången börjar mina ögon vattnas och tårarna rinna ner för kinderna. Den sången förklarar precis hur jag mår just nu. Den förklarar hur livet plötsligt kan överraska dig...när du trodde att allt skulle bli bra så blev det bara tvärtom. Det blev inte som du tänkt dig. För mig innebar det en separation.

 

Mitt nya liv sedan några månader utan min partner och med mina barn varannan vecka väcker många frågor i mig. Jag är skakad. Ibland kommer jag på mig själv stirra ut genom fönstret som om jag letar efter någon eller något. Ibland sitter jag i soffan och liksom tror att ytterdörren snart ska öppnas och att min älskade ska stå där igen med sitt varma leende. Igår satt jag på ett café och kände mig mer ensam bland alla människor än jag känner mig i min lägenhet. Allt känns så upp och ner...

 

Varför utsätter livet oss för sådana här prövningar? Varför träffade jag min älskade ängel om jag inte skulle få behålla henne? Varför fick vi två underbara barn och en familj om vår familj ändå skulle splittras? Låten i filmen heter In the Deep och framförs av artisten Bird York. Och det hon sjunger är att vi människor många gånger simmar vilse i livets djupa hav och desperat letar efter ytan. En yta vi bara kan hitta om vi verkligen vågar släppa taget. Det är kanske helt enkelt svaret på mina frågor, att livet är så otroligt komplext. Inget är svart eller vitt. Att livet är en massa motsatser. Vi föds för att dö och så vidare. Att vi kommer gå vilse i livet kanske helt enkelt bara för att få uppleva den underbara känslan av att hitta hem. Att om jag verkligen älskar någon måste jag kunna släppa taget och låta henne få vandra iväg om det är det hon önskar. Men det gör ont, så ont.

 

Jag har ända sedan jag flyttat in i min nya lägenhet låtit en lampa vara tänd dygnet runt i ett av fönsterna ut mot vägen. Min dotter frågade mig varför den alltid är tänd? Och svaret jag gav henne var "För att vi alltid ska hitta hem." Och när jag lyssnar på den sorgset men vackra sången i filmen kan jag bara hoppas att jag kommer göra just det. Att jag kommer hitta hem från den här vilsna stunden i mitt liv. När filmen var slut tittade jag på nytt ut genom fönstret ner mot gatan...vad jag saknar er. Alla tre. Om några dagar kommer mina två guldklimpar tillbaka till mig igen men min ängel, min älskade kvinna hon är förlorad, hon vill inte leva med mig längre. Sanningen är tuff. Jag vill ändå tacka henne för att jag fick älska henne under dessa åren, och för alla våra underbara stunder. Hon kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Vi simmade vilse och nu få vi var för sig försöka hitta hem igen. Sånger som Bird Yorks "In the Deep" är just nu som små vägvisare, små undervattenslampor i djupet, i min sökan efter att hitta hem. Har ni inte sett filmen Crash har ni en fantastisk film att avnjuta när ni har chansen. Och om ni youtubar och lyssnar på sången hoppas jag att ni som behöver det också finner hopp i era hjärtan, precis som jag.