atlasinvesto.blogg.se

Atlas Investo är en målmedveten investerare som har som mål att bygga upp en flod av utdelningar som jag sedan kan färdas genom livet på. Välkommen att ta del av mina tankar och idéer omkring ekonomi, sparande, investeringar och personlig utveckling. Kontakt, frågor, tankar och reflektioner kan även tas genom att maila mig på atlasinvesto@gmail.com.

Där bron slutar

Publicerad 2017-08-06 23:18:40 i Atlasinvesto,

Har vid några tillfällen på sistone börjat att drömma om mina barn. Drömmar som gett mig oro. Nu senast var det min lilla flicka som plötsligt dök upp i drömmen.
 
Jag är en person som har väldigt mycket drömmar när jag sover. Ofta drömmer jag i form av "filmer" där jag antingen är med i eller följer som från ett utifrånperspektiv. Senast var jag jagad större delen av drömmen. Känslan var likt en agentfilm med inslag av thriller. Drömmens slut är det som gäckar mig. I slutet av drömmen öppnar jag upp en dörr och kommer in i ett sjaskigt motellrum a la värsta Hollywoodstyle. Ett rosarött sken ligger över rummet och en av lamporna i rummet blinkar till och från. På dubbelsängen framför mig sitter en kvinna med ryggen mot mig. I famnen håller hon en liten baby. Jag går sakta fram mot kvinnan men hon är helt inne i sin egen värld och verkar inte bry sig om mig. Men när jag tittar runt sängen så ser jag några små fötter sticka fram. Och plötsligt ser jag att det är min dotter som sitter där, tyst och med huvudet sänkt. Vad gör hon där? Hur kom hon dit? Alldeles ensam hos den där främmande kvinnan på ett slitet och nergånget motell.. När hon ser mig tittar hon oroligt på mig och säger dämpat "Var har du varit pappa?" "Lova att du stannar kvar hos mig nu pappa?" "Lämna mig aldrig mer?" Jag tar henne i min famn, men vaknar i samband med detta; med ett dunkande och oroligt hjärta. Jag känner en stor klump i halsen. Min älskade lilla flicka.
 
När två vuxna går skilda vägar skapas ett tomrum. Ett vakuum som man måste ta sig genom för att gå vidare. Har man barn tillsammans uppstår också en maktlöshet inför barnets känslor och upplevelser. Min känsla är att våra barn klarat av separationen bra. Samtal med andra viktiga i deras värld ex förskola och skola bekräftar att de varit tillfreds för det mesta och att de verkar må bra. Utifrån vad jag samtalat omkring mina barn med min terapeut så är dennes uppfattning också att de tagit det bra, så bra man kan utifrån situationen. Likväl föder mina drömmar mig med en känsla av att jag överlämnat mina älskade barn. Jag finns inte där 24/7 som jag gjort innan. Och tänk om mina barn kallar på mig genom mina drömmar? Kuslig tanke... Hur bra de än har det hos sin mamma så innebär det faktiskt sju dagar av min frånvaro. Och sju dagar är långt ur ett barnperspektiv.
 
Nu förstår jag att drömmarna sannolikt handlar mer om mig och min egen ångest och mina skuldkänslor inför mina barn. Att jag inte längre kan pussa dem godnatt varje kväll. Eller ge dem en gosig kram varje morgon. Att jag saknar dem när de är hos sin mamma. Och jag hoppas att de inte på något sätt känner sig övergivna av mig (eller sin mamma). Vi har gjort allt vi kan för att ge dem ovillkorlig kärlek. Och jag ber innerligt och ödmjukt om att den där ovillkorliga kärleken nu fungerar som en bro av kärlek och trygghet mellan varje vecka jag tvingas vara ifrån dem. Och att de i sina små hjärtan vet att jag väntar där borta...där bron slutar. 
 
En orolig småbarns pappa,
 
Atlas Investo
 
atlasinvesto@gmail.com
 
 

Kommentarer

Postat av: Procentpanik

Publicerad 2017-08-07 18:55:35

Fantastiskt bra skrivet och det speglar mitt eget liv så jag kan känna varje känsla du beskriver till 100%!
Som ett äckligt jobbigt tyvärr så är det snart 25år sedan min separation. Men än idag är det som en tagg i själen att jag inte fick ge mina barn en uppväxt i en intakt familj. Även om vår separation var så bra en splitt nu kan bli, vi bråkade aldrig, och barnen fick verkligen komma i första hand så har man ändå knepiga drömmar och funderingar. Jag brottades ofta med att jag rent ekonomiskt hade svårt att ge mina barn det JAG ville ge dem. Jag har ofta haft diskussioner med mina barn i vuxen ålder om detta (alla över 25 år idag) men ingen minns att de saknade något.
Kanske var det min föreställning om att de ville ha saker, ex hade vi bara en dator ett tag innan jag fick råd att köpa två och tillslut fick de varsin. Ågren över många saker och man hoppades att inte barnen skulle få några psykiska framtida brister för att det nu var två hem att leva i istället för ett. Sonen sammanfattade det bra för bara någon vecka sedan när jag frågade honom som utflyttad om han hade hemlängtan? " -Pappa, du sa alltid att du aldrig var längre bort än ett telefonsamtal och det har jag känt mig trygg med hela livet, så nej jag har ingen hemlängtan". Tvivel infinner sig alltid men jag får vila i att mina barn är uppriktiga och ärliga. Men ens barn är och förblir alltid det viktigaste i ens liv, så enkelt är det!

Svar: Vad fint och klokt sagt av din son! Ett verkligt kvitto på din kvalitet som pappa. När jag hämtade mina barn idag från deras mamma kände jag mig så glad igen. Och när jag nattade dem så kände jag mig stark och stolt. Och efter mina drömmar på sistone så vet jag att ingen oro eller ångest ska få mig att vackla i min faderstoll. Tvärtom ska jag ge allt jag har - den tid vi har tillsammans - till mina två änglar på Jorden. Tack för att du delar med dig av dina fina reflektioner och livserfarenheter Procentpanik.
Med vänlig hälsning,

Atlas Investo
Atlas Investo

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Atlas Investo

Atlas Investo är en målmedveten arbetare som vill skapa en utdelningsmaskin som jag kan använda i min strävan efter personlig utveckling. Välkommen att ta del av min resa och mina tankar om ekonomi och personlig utveckling.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela