atlasinvesto.blogg.se

 

Jag är en person som har väldigt mycket drömmar när jag sover. Ofta drömmer jag i form av "filmer" där jag antingen är med i eller följer som från ett utifrånperspektiv. Senast var jag jagad större delen av drömmen. Känslan var likt en agentfilm med inslag av thriller. Drömmens slut är det som gäckar mig. I slutet av drömmen öppnar jag upp en dörr och kommer in i ett sjaskigt motellrum a la värsta Hollywoodstyle. Ett rosarött sken ligger över rummet och en av lamporna i rummet blinkar till och från. På dubbelsängen framför mig sitter en kvinna med ryggen mot mig. I famnen håller hon en liten baby. Jag går sakta fram mot kvinnan men hon är helt inne i sin egen värld och verkar inte bry sig om mig. Men när jag tittar runt sängen så ser jag några små fötter sticka fram. Och plötsligt ser jag att det är min dotter som sitter där, tyst och med huvudet sänkt. Vad gör hon där? Hur kom hon dit? Alldeles ensam hos den där främmande kvinnan på ett slitet och nergånget motell.. När hon ser mig tittar hon oroligt på mig och säger dämpat "Var har du varit pappa?" "Lova att du stannar kvar hos mig nu pappa?" "Lämna mig aldrig mer?" Jag tar henne i min famn, men vaknar i samband med detta; med ett dunkande och oroligt hjärta. Jag känner en stor klump i halsen. Min älskade lilla flicka.

 

När två vuxna går skilda vägar skapas ett tomrum. Ett vakuum som man måste ta sig genom för att gå vidare. Har man barn tillsammans uppstår också en maktlöshet inför barnets känslor och upplevelser. Min känsla är att våra barn klarat av separationen bra. Samtal med andra viktiga i deras värld ex förskola och skola bekräftar att de varit tillfreds för det mesta och att de verkar må bra. Utifrån vad jag samtalat omkring mina barn med min terapeut så är dennes uppfattning också att de tagit det bra, så bra man kan utifrån situationen. Likväl föder mina drömmar mig med en känsla av att jag överlämnat mina älskade barn. Jag finns inte där 24/7 som jag gjort innan. Och tänk om mina barn kallar på mig genom mina drömmar? Kuslig tanke... Hur bra de än har det hos sin mamma så innebär det faktiskt sju dagar av min frånvaro. Och sju dagar är långt ur ett barnperspektiv.

 

Nu förstår jag att drömmarna sannolikt handlar mer om mig och min egen ångest och mina skuldkänslor inför mina barn. Att jag inte längre kan pussa dem godnatt varje kväll. Eller ge dem en gosig kram varje morgon. Att jag saknar dem när de är hos sin mamma. Och jag hoppas att de inte på något sätt känner sig övergivna av mig (eller sin mamma). Vi har gjort allt vi kan för att ge dem ovillkorlig kärlek. Och jag ber innerligt och ödmjukt om att den där ovillkorliga kärleken nu fungerar som en bro av kärlek och trygghet mellan varje vecka jag tvingas vara ifrån dem. Och att de i sina små hjärtan vet att jag väntar där borta...där bron slutar.