If Only...
Ibland snubblar man över något vackert. Gjorde det för några dagar sedan. En låt med en av mina absoluta favoritartister. Och låten var både vacker och rörande. Ett eko från förr blev en påminnelse om att resan tidvis varit tuff.
Första gången jag hörde den italienske tenoren Andrea Bocelli var 1996. Låten var så klart megahiten Con Te Partiro. Jag rusade till skivaffären och köpte hans underbara album Romanza.
Andreas röst var en av de stjärnor på himlen som bar mitt hjärta genom de sista tonåren. Vilsen och rädd för så mycket satt jag ofta ensam på mitt rum där hans röst liksom försäkrade mig om att allt kommer bli bra.
Så när jag slog på radion för några dagar sedan var han där igen, min gamle vän. Som för att påminna mig om att jag tog mig igenom den där turbulenta tiden. En tid jag ser som de förlorade åren...
Låten jag hörde på radion var If Only. Sången är som en fjäril i skymningen. Just när himlen och solen är som vackrast kommer den svävandes över ett gyllene rapsfält. Som för att berätta att livet är just både vackert och skört. "If Only" öppnade och öppnar upp min bröstkorg fullständigt. Känslorna svallar hejvilt. Tårarna rann och rinner när jag lyssnar på den. Men universum vad jag känner mig levande!
När jag lämnar bloggandet och min resa fortsätter, kom ihåg mig som den där fjärilen. Som svävar lätt och bekymmerslöst över fälten i gryningen. Just när solen, himlen och landskapet är så där förtrollande vackert. Och i fjärran hör man - genom ett öppet fönster - Andrea Bocellis änglalika röst som bär mig hem till trygghet...
Med vänlig hälsning,
Atlas Investo
