atlasinvesto.blogg.se

 

Igår var jag med Athena på en av hennes simtävlingar. Kvällen innan förberedde vi allt som skulle med. Och när vi igår gick in i simhallen var vi redo. Likt ett väloljat och fokuserat team "Atlas & Athena" var vi redo att möta de utmaningar som väntade. Hon skulle leverera i bassängen och jag på läktaren. Vi hade båda våra roller att spela och vi var väl rustade!

 

Jag minns när jag var i Athenas ålder och var iväg på tävling. Min vinnarinstinkt var så otroligt stark. Det var seger som gällde, allt annat var sekundärt. Men jag minns också att min glädje över segrarna aldrig orkade stå upp mot smärtan över förlusterna. Smaken och känslan av förlusterna plågade mig ofta så starkt och lång tid efter att segrarna tillslut inte blev något värda. Jag drunknade som förlorare, allt mer i en kvicksand som jag inte kunde ta mig ur eller hantera. Tillslut gav jag upp. Det blev för tungt, det knäckte mig. Jag gick vidare...

 

Athena har långt ifrån den talang i simning som jag hade i mina sporter. Inte heller har hon över huvud taget den "fighting spirit" som var mitt signum. Men hon har något annat som jag såg och insåg igår... Athena simmar inte för att bli en ny Sarah Sjöström. Inte heller för att besegra varje motståndare till varje pris. Nej hon simmar för att det är roligt. För att det ger henne ett socialt sammanhang. En tillhörighet. Kamrater och ledare att se upp till och som ger henne vägledning, goda värderingar, identitet och omtanke. Och en sak till. Athena är helt trygg med att det hon gör som simmerska är tillräckligt - no matter what! Inte ens en tjuvstart som resulterade i att hon blev diskad i ett av gårdagens lopp påverkade henne. Hon kom mot mig med ett avväpnande leende "Det är ju sånt som händer pappa, jag var lite för taggad" sa hon och skrattade. Jag kramade om henne och sa att hon gjorde ett riktigt bra lopp ändå.

 

I livet kommer vi möta motgång och svårigheter. Men också framgång och möjligheter. När vi är barn kan det ibland vara extra svårt att hantera. Svårt att begripa. Att tillhöra en idrottsförening, att vara en idrottare innebär så mycket mer än segrar och förluster mot motståndare och ärkerivaler. Du är aldrig summan av alla segrar och förluster, utan summan av glädjen i mötet med dina kamrater, ledare och upplevelser. Det enda som egentligen är värt något är att du har kul, får träning både fysiskt och socialt och att du mår bra på vägen genom det underbara svenska föreningslivet. Ett föreningsliv som säkerligen kompletterar oss med något som familjen och skolan kanske missar eller inte kan vara. Något annat...

 

När Athena och jag åkte hemåt igår lyste kvällssolen magiskt över världen. Hon åt glatt på det sista av fikan vi hade med oss. Simtävlingen var liksom historia nu. Nu var det hemresa, that was it! Hon var tillfreds. Så fullständigt obekymrad. Resultaten på tävlingen kunde inte bekomma henne mindre. Det var glädjen i att få ha simmat och hänga med sina kamrater i ett forum hon trivs med som betydde något...som betydde något mer...

 

Tack för att du lärde mig den här lärdomen Athena! För att du med ditt prestationsbefriande leende en gång för alla tog död på den där lilla pojken (pitbullen) i mig som tydligen fortfarande räknar segrar och förluster. Vi är inte ett team på jakt efter stora segrar och framgångar Athena (jag vet det nu) utan på goda minnen! Borta är min rädsla att du blir som jag en gång var. Borta för alltid är den där hopplösa pitbullen. Du visade mig en ny väg och jag älskar den! I fjärran hörs en koltrast...