Fedagsmys är inte något självklart!
Det är fredag! Jag står i köket å steker prinskorv till mina änglar. Efter en veckas utmaningar på jobbet får jag nu en hel helg med mys och kvalitetstid med barnen. Och först ut är fredagsmyset!
På min stereo sjunger Bruce Hornsby The way it is och jag inser plötsligt att mina höfter hjälplöst börjat röra sig vid spisen. Jag är inte längre Atlas, utan har genom musiken förvandlats till den "dansande mästerkocken". Och för varje låt som går flyger korvarna alltmer runt i stekpannan som Travolta i Saturday night fever.
Barnen sitter vid köksbordet bakom mig. De jublar högljutt (här är jag kanske inte helt verklighetstrogen) när jag mellan korvstekning och pastakok vänder mig om och spelar luftpiano och mimar ikapp med Christopher Cross sköna Ride like the wind.
Jag är engagerad i en idrottsförening i min stad. På min mejl fick jag tidigare under dagen ut ett meddelande från föreningen. Om att en eldsjäl och mycket sympatisk människa efter en kort tids sjukdom lämnat oss. Som så ofta blir man påmind om att vi aldrig vet när det är vår tur att lämna in. Han var pigg och okey för någon månad sedan. Nu finns han inte mer.
Därför var det med extra glädje - med insikten om att jag lever och är med i matchen - som jag hämtade barnen ikväll efter jobbet. Körde till Ica Maxi och handlade. Och att jag ikväll fick förbereda deras kvällsmat medan de satt och ritade - mellan mina framträdanden.
Den sista låten, innan lyxmiddagen "Prinskorv med makaroner a la Atlas" serverades, var Starships underbara Nothing's gonna stop us now. När vi så tillslut satt där alla tre vid bordet tog jag deras hand och sa att ikväll ska vi ha fredagsmys som aldrig förr. Pappa är så glad att få finnas här med er. Och just nu ska inget ska få stoppa oss från att ha en riktigt mysig kväll. Så höjde vi våra glas med mjölk i en skål!!
En tacksam,
Atlas Investo
