atlasinvesto.blogg.se

 

Det var i en tid när jag vandrade i spillrorna av mitt uppbrott med Athenas och Amadeus mamma Aurora. Något fick mig att mitt i allt lidande gå på bio för att se en film som jag kommit att tycka väldigt mycket om. Har sett den tecknade versionen från 1991 så många gånger. "Skönheten och Odjuret" är en klassisk filmsaga. En saga som berör och belyser så många olika moraliska och mänskliga aspekter, och den väcker så många frågor till liv. 

 

Frågor om rättvisa, mod, familj, vänskap, kärlek, ett gott hjärta, ensamhet, visdom, sorg, liv och död. Ja allt det här ryms i detta mästerverk. När jag nu sitter där i salongen och tittar, skör och vilsen i den process som separationen innebar, kom den vackra (och för filmen nyskrivna låten) Evermore - och som den träffade mig! Tiden stod plötsligt still. Det var som om The Beast - där och då - sjöng sången jag kände och som dånade i mitt hjärta, i min sorg och i min vilsenhet men inte kunde få ur mig eller sätta ord på. 

 

Så många dagar, kvällar och nätter jag hoppades att Aurora skulle ändra sig. Att hon skulle komma tillbaka till mig. Att hon efter jobbet skulle vänta utanför porten där jag bodde. Att hon med sorgsen blick förklarade att allt var ett enda stort misstag. Vi två skulle ju hålla ihop för evigt! Att hon aldrig slutat älska mig. Sedan kastar hon sig i min famn innan vi åker och hämtar barnen - tillsammans! Men som The Beast inser (och så vackert sjunger ut) vet han att detta troligtvis aldrig kommer att ske. Det vore rent av dåraktigt att ens hoppas på det. Livet och universum vill något annat. Sanningen som slog mig där och då var tveklöst att den kärlek som varit mellan mig och Aurora var förlorad och borta. Det var bara i mitt hjärta som den levde kvar. Jag fick inte ihop det förrän där och då. När jag hörde Alan Menkens gripande låt om kärlek. 

 

Så när The Beast i filmen till slut står högst upp i sitt ensamma torn och genom låten manifesterar ut det jag vägrat inse så brister det. Jag reser mig instinktivt upp och går därifrån. Med tårarna rinnande nerför kinderna och till sångens sluttoner ekande inom mig vandrar jag ut från biografen. Hemåt i regnet och vet att det är över; att Aurora aldrig någonsin kommer att vänta utanför min dörr med en önskan om att återförenas. Men jag minns också att det var först då som jag för första gången tänkte att jag måste kämpa vidare. Att min vinter en dag kommer gå över - måste gå över! 

 

Tack vare Evermore släcktes mitt sista hopp om att få tillbaka Aurora. Men i stället tändes någonstans en ny gnista i mitt melankoliska hjärta. Där mellan tårarna, sången och regnet så visste jag att livet måste gå vidare. Sakta tog mitt mod över. Modet att börja om.

 

Morgonen efter sken solen och jag hörde för första gången på mycket länge fågelkvittret utanför mitt fönster. Detta tackar jag delvis Evermore för och de djupsinniga insikter som denna vackra filmlåt faktiskt väckte till liv inom mig...

 

 

 

[email protected]