atlasinvesto.blogg.se

 

Något av det absolut svåraste en lärare behöver hantera är att ta svåra samtal med vårdnadshavare. Vårdnadshavare som ibland gör allt för att skydda sitt barn. I dessa svåra samtal vill inte sällan dessa vårdnadshavare komma in på andra elever och deras vårdnadshavare. Andra sätt att försöka dominera de svåra samtalen är att de blir passivt aggressiva eller öppet aggressiva då de ofta kämpar in i det sista för att backa sitt barn eller sin åsikt. Att ifrågasätta oss lärare och hur vi sköter vårt arbete kommer dessutom ofta som ett brev på posten. 

 

I förra veckan hade jag och min kollega ett sådant svårt samtal, med arketypen av en sådan vårdnadshavare. Min kollega är en helt underbar lärare. Moderlig, lyhörd, pedagogisk och kompetent. Men hon visade en tydlig oro inför samtalet med vårdnadshavaren. Vi var dock väl förberedda...vi tog upp telefonen och ringde upp. 

 

Samtalet blev genast lurigt då vårdnadshavaren ville leda samtalet i en helt annan riktning än vad som var meningen. Detta var något vi var förberedda på och ledde mjukt men bestämt in samtalet mot vad vi ville och faktiskt skulle fokusera på (syftet med samtalet). Men som vi befarat skulle detta bli ett samtal som skulle kräva mycket av oss för att landa in det väl. 

 

Vårdnadshavaren var från början kraftigt ifrågasättande, hen triggade upp sig själv alltmer, blev passivt aggressiv, och började successivt att höja röstläget. En bit in i samtalet började jag märka att min kollega blev affektsmittad av vårdnadshavarens hetlevrade retorik och attityd. Jag valde att gestikulera lite mjukt med handen mot min kollega att dämpa ner och att jag ville komma in i samtalet. Min kollega kom på sig själv att hon blivit påverkad av vårdnadshavarens känslor (vilket hon bekräfta efter samtalet) och släppte in mig.

 

Jag mötte vårdnadshavarens frustration med empati, respekt och trygghet och berättade sakligt om mål, metoder och vad vi vill uppnå för att allt ska bli till det bästa. Vi kunde fortsätta samtalet. När vi var klara kunde vi avsluta samtalet i god ton, med en känsla av tilltro hos vårdnadshavaren om att hens barn kommer få allt stöd vi kan ge för att eleven ska klara skolan på bästa sätt, utifrån sina förutsättningar - trots de utmaningar som bl.a. finns i bakgrunden i form av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

 

När samtalet var över var vi, min kollega och jag, helt slut mentalt. Men samtidigt glada för att det överlag blev ett konstruktivt samtal med vårdnadshavaren. 

 

Att vara lärare idag kräver mod. Mod att möta morgondagens medborgares vårdnadshavare i svåra samtal. Att faktiskt möta dem i ständiga samtal om hur vi kan stötta, uppmuntra eller finna pedagogiska vägar för deras barn. Barn med (tycks det ibland?) oändliga rättigheter. Att vara lärare idag innebär att man behöver vara en typ av topp diplomat och med kompetens därefter. Förr var en lärare respekterad och möttes med respekt. Idag är en lärare ofta ifrågasatt och ofta bemött med tvivel. Och är du inte tillräckligt modig eller kompetent riskerar du att gå under, att gå i väggen. Men du måste också ha ödmjukhet att inse - att du i din yrkesroll - varken är felfri eller färdig. Du bör alltid vilja utvecklas och ta till dig av lärdomar längsmed vägen. Att vara en reflektiv ledare i ditt förhållningssätt och ledarskap bidrar till den här pedagogiska ödmjukheten.

 

Jag tror att läraryrket av idag är ett kall. Du måste brinna för att ha chansen att lysa upp möjliga pedagogiska vägar. Både i mötet med eleverna, men kanske framförallt i mötet med deras vårdnadshavare. Och det är inte i de enkla samtalen som det visar sig om du är av rätt "lärarmaterial", utan i de svåra.

 

Jag är stolt över min kollega. Tillsammans ledde vi och landade in ett mycket svårt och tufft samtal med en vårdnadshavare. Men för att lyckas med det krävdes i slutändan just mod, ödmjukhet och kompetens.

 

Delar gärna med dig av frågor eller tankar som du fick av detta inlägg. Med det önskar jag er en fin Kristi himmelsfärdsdag. May the force be with you.