atlasinvesto.blogg.se

 

 

Ett sådant ögonblick är när replikanten Roy Batty, en android i Ridley Scotts film och mästerverk Blade Runner, sätter ord på så många människors tankar och känslor omkring livet och döden. Dessa paradoxala syskon - life & death - som aldrig får mötas.  Eftersom när den ena finns så är den andre borta och så har det alltid varit.

 

Batty har tillsammans med några andra replikanter lyckats ta sig till Jorden. Här kämpar de för att försöka finna en väg för att kunna leva längre än de fyra år som vi människor bestämt att de får leva (vilket det i filmen förklaras varför) - endast fyra år sedan är androiderna programmerade att dö. Replikanternas kamp för att få leva längre, få leva vidare, symboliserar för mig människans kamp mot döden. Detta så obegripliga men oundvikliga faktum att vi människor skapas och föds för att en dag dö.  

 

Och när Batty som den siste överlevande androiden i gruppen som lyckades ta sig till Jorden (för att bokstavligen kämpa för sina liv) sorgset men insiktsfullt inser att det är över; att det är omöjligt att besegra döden fångar och förklarar han essensen i detta på ett så vackert och poetiskt sätt.

 

Sittandes i ett intensivt regn under en nattsvart himmel definierar androiden vad många människor förmodligen känner inför döden. Att var och en av oss har sett saker som andra skulle haft svårt att tro på. Och att alla våra unika minnen för alltid kommer gå förlorade i tiden när vi dör - likt tårar gör i regn. Att vi går från att varit något till att bli ingenting, och allt är bortom vår möjlighet för påverkan. Det är dags att dö och vi kan ingenting göra.

 

Men likväl föds det en vacker insikt just i den där scenen när androiden står inför sin oundvikliga död. Något vi har lätt för att glömma i vardagens påträngande närvaro. Visst är livet lika oförklarligt som döden. Men där döden (vad vi i nuläget vet) är en evighet av ingenting är livet en ändlighet - ett ögonblick i oändligheten - som har allt!

     Barndom, ungdom, vuxendom och ålderdom! Tro, hopp och kärlek! Vardagar och äventyr! Vänner, familj och fiender! Ensamhet och gemensamhet! Framgångar och motgångar! Visdom, erfarenhet och minnen. Minnen av allt som varit. Och drömmar om allt som ska och kan komma. Livet är allt som döden inte är.

 

När jag genom livet mött på insikter som dessa i den mänskliga kulturen har jag alltid blivit djupt berörd och möter aldrig mer vardagen på samma sätt igen. Livet är för viktigt och vackert för det! Men tänk så ofta vi lever våra liv som om livet aldrig skulle ta slut. Trots att livets slut är det enda vi med total säkerhet vet; ett slut som blir väldigt tydligt genom Battys situation och hans gripande reflektioner.

 

Livet är som en magisk och enigmatisk gåva som skänkts var och en av oss av moder Universum själv. Vad vi sedan gör av denna gåva, detta ögonblick i tid och rum, ligger till syvende och sist i våra egna två händer...