Accept, Let go & Design
Ibland förändras vi. Från att vi trott på något, varit drivna av eller följt en sak så händer någonting och vi blir aldrig mer densamma. Vi kommer på något vis till en personlig insikt och ny lärdom om sig själv. En sådan sak har hänt mig nu. Den har slagit mig med kraft dessutom. Något som var är inte längre. Och världen blir nog aldrig riktigt som förut.
Under det senaste decenniet (minst) har mitt arbete och min yrkesroll drivit mig framåt i livet. Yrkesrollen har faktiskt på ett sätt definierat mig som person. Jag har vuxit otroligt mycket som människa i och med min yrkesroll och har därav på något sätt romantiserat mitt yrkes betydelse i mitt liv.
Jag lyckades (som ni vet) med nöd och näppe undvika en fullständig utbrändhet, pågrund av att jag jobbade för mycket med ett nytt jobb som jag inte hade full kompetens för. Detta väckte frågor i mig: Är det jobbet som är viktigast i mitt liv? Är det jobbet som ska definiera min person? Finns det annat som väntar på mig i livet? Annat som får mig att känna mig både mer levande och mer nöjd? Annat i livet som pågrund av den i vårt land så djupt rotade (och självklart viktiga) arbetsmentaliteten hamnat i skymundan? Kanske har det varit så...
Papparollen har till och från stått åt sidan. Detta då jag fokat på tok för mycket på andras barn än mina egna. I och med mitt yrke som lärare. Tidigare har jag köpt det men nu vill jag vara en mer närvarande och engagerad pappa. Jag har några år framför mig när mina barn fortsatt kommer att finnas nära mig. Sedan närmar sig tonåren. Och då blir kompisar och annat förmodligen och helt naturligt allt mer centralt för Athena och Amadeus. Jag vill verkligen finnas där nu och liksom klämma ur det sista i den första barndomsfasen. Skapa goa minnen, möta vardagen och livet tillsammans. Vara en fin liten familj. Its the Wonder years!! Så mitt fokus kommer vara ännu mer på papparollen snarare än yrkesrollen.
Familj och vänner är så fantastiskt viktiga för mig. Min roll som son och vän är så långt mycket viktigare än den som lärare. För mig. För mitt hjärta. För min livskvalitet. För min livskraft. Just nu känns det så. Det har blivit ännu tydligare i dessa Corona-tider.
Balansgången i att hålla social distansering till min mamma och pappa är en utmaning. Jag har kramat dem varje vecka i över tjugo år. Det har nu gått fyra veckor sedan sist. De är i den så kallade riskgruppen med stort R. Hela situationen är en besk påminnelse om vad som oundvikligt kommer att ske en dag. Ett liv på Jorden utan mina älskade föräldrar. Det börjar påverka mig och påminner nästan om ett slags långsamt förväl... Att fortsätta finnas där - hos och för mina föräldrar - är långt mycket viktigare än mitt yrke.
Intressen som ger mig livskraft har plötsligt blivit centrala för min glädje och livsmotivation. Innan var det jobbet. Inte längre. Jag känner mig mer levande på padelplanen än i klassrummet. Något har förändrats...
Kära dagbok, vad jag försöker säga är att jag kanske är på väg in i en ny livsfas. Just när jag trodde mig hittat hem i yrkeslivet så gick jag vilse och brände mig. Och när jag trodde mig hittat tillbaka (till mitt gamla jobb) visar det sig att platsen är densamma men att jag har förändrats.
Nu är min utmaning att designa en ny väg i allt det här. Att finna en ny glädje till mitt yrke. Att bejaka papparollen. Att ännu mer umgås och njuta med familj och vänner då det ger mig kraft. Och att verkligen bejaka och vara lyhörd mot mina intressen, intressen som på nytt kan väcka upp och ge näring åt min slumrande ikigai. Jag måste bara landa i allt detta. Inhale, exhale Atlas! Inhale, exhale... Accept, Let go and Design!
Med vänlig hälsning,
Atlas Investo
