Efter stormen
Det har gått 2,5 år sedan jag och min före detta sambo Aurora separerade. Efter att jag brunnit i sorgens eldar. Efter att jag kämpat för att finna balans i den trasiga relation vi har kvar börjar nu plötsligt ljuset att visa sig. Och stormen i mitt hjärta sakta att lugna sig.
Aurora och jag har Amadeus och Athena tillsammans. Det innebär att vi för evigt kommer ha kontakt om deras liv. Tills våra hjärtan slutar slå. Jag har haft svårt att acceptera detta. I min ilska, min sorg och frustration över att hon valde att lämna mig har jag vänt mig bort från henne. Levt mitt liv som om hon inte finns. Men något har hänt...
Det började för någon månad sedan; som en svag bris svepte något in över mig. Det var när vi hade ett samtal om barnen och jag insåg en sak: att jag är fortfarande rädd om Aurora! Att jag vill att hon ska må bra. Är Aurora lycklig och stark är hon den underbara mamma till våra barn som hon alltid varit. Men i vårt samtal visade hon sig oerhört sårbar och ensam. Och hennes oro sköljde bort det sista av mina sår. Jag har varit för kall mot henne. Och jag förstod där och då att det är dags att sluta vara arg. Arg på henne, arg på mig själv för det som hände, vad tjänar all min ilska till? Nu får det räcka!!
När vi avslutat samtalet tog jag en promenad i min favoritskog. Jag tog ett skogsbad och njöt av fågelkvitter och den grönskande våren. Där och då bestämde jag mig: från och med nu ska jag vara rädd om Aurora. Jag tänker göra mitt bästa av vår kvarvarande relation, den som vårdnadshavare för Athena och Amadeus.
I en perfekt värld hade vår familj ännu levt lyckliga tillsammans. Men världen är inte perfekt. Och jag har insett att ibland går också de finaste saker sönder. Den där gången var det min älskade familj.
Det tog mig 2,5 år att tillslut resa mig upp. Att torka mina tårar. Att läka. Jag har blivit en lärdom rikare (förmodligen många lärdomar rikare) och insett en mycket viktig sak: jag förlorade aldrig min familj i separationen - jag förlorade däremot mig själv...
När min ilska nu ebbat ut, när min envisa och naiva inställning till Aurora slocknat, visar sig nu något fantastiskt. Där borta vid horisonten ekar allt det fina vi hade. Och imorgon ska vi för första gången sen uppbrottet göra en sak tillsammans med barnen. Aurora undrade om jag kunde hjälpa henne eftersom båda barnen ska vara med i Kalvinknatet och hon inte kan vara på två ställen samtidigt.
Den gamle arga Atlas hade inte ens svarat på hennes sms. Men nu finns han inte mer. Kvar är en man, en pappa, Auroras före detta, som förstått att hans familj väntat på honom.
Imorgon är jag hos den familjen igen.
Med innerliga hälsningar,
Atlas Investo
