atlasinvesto.blogg.se

 

Vägen upp till toppen har varit krävande och enormt påfrestande för alla medverkande deltagarna (och även för filmteamet vilket visar sig under seriens gång). Av de sex kändisar som började resan var det endast två som tillslut verkligen nådde slutdestination - toppen på berget. 

 

När jag så sitter och ser på finalen i det sista avsnittet så börjar mina tårar att rinna, jag kan inte stoppa dem från att komma. Vilken otrolig kamp de har gjort! Föredetta häcklöperskan Sanna Kallur och regissören Stefan Larsson. På två olika sätt tog de sig dit upp. Den ena som en stark krigare, den andre som någon som tillslut kämpade för sitt liv.

 

På vägen till bergstoppen högt uppe bland molnen uppstod hela tiden existentiella samtal och reflektioner. Allt från rädslor för att förlora det man har, viljan att lyckas med något man aldrig gjort förut, om mod att utmana sig själv, om visdom att sluta när det är dags så att man inte skadar sig, om glädje, om vänskap, om identitet, om familjen, framgångar och motgångar, om minnen, om livet.

 

När krigaren Sanna Kallur till sist når toppen symboliserar hon på någotvis livskraften! Med en okluven målmedvetenhet och ett stort hjärta står hon ödmjukt och beundrar Jorden från en plats som nästan känns utomjordisk. Hon kan njuta av stunden. Hon är närvarande och hennes glädje och stolthet är påtaglig. Hon klarade av det! Man känner hennes kraft och innerlighet av att ha gjort det. Och när Stefan anländer visar hon en genuin humanism och tacksamhet och medkänsla över att han också kom upp. Så här ser och tänker nog många av oss - om oss själva - inför tanken på att anta en stor utmaning och sättet vi lyckas göra det på. Att vi kommer vara som Sanna: starka, modiga, målmedvetna, omtänksamma - så djupt mänskligt. 

 

När Stefan Larsson når toppen är det som någon som kämpat på gränsen av vad man klarat av. Med risk för sitt liv. Det känns som om instinkten och reptilhjärnan fått honom dit. Flera gånger på slutet fruktar han uppriktigt för sitt liv. Han är rädd för att ramla ner för berget. Hans fysiska utmattning är plågsamt påtaglig och går rakt genom rutan. Och när han snubblar upp på toppen kan han varken glädjas eller njuta utan bara lägga sig ner och pusta ut. Han ser mer död än levande ut och allt man tänker är "Hur i hela friden ska han komma ner igen?". Så här tänker vi oss nog sällan att vi själva ska se ut vid utmaningens slut. Som Stefan: svag, rädd, mentalt frånvarande, i ett riktigt dåligt skick och fullständigt utslagna. Men allt detta är också - så djupt mänskligt. 

 

Både Sanna och Stefan lyckades med att bestiga berget. Utifrån sina förutsättningar gjorde de sitt absolut bästa och klarade av det. Men för mig blev det väldigt tydligt att sättet vi når målen på kommer att skilja sig åt. Det finns egentligen inga rätt eller fel. Inget som i förväg talar om att så här kommer du reagera och hantera svårigheter, utmaningar och möjligheter i livet - som du aldrig mött förut. Ingen bok är ännu skriven som berättar för oss om att vi kanske inte är så modiga som vi tror, eller tvärtom, att vi är långt mycket modigare än vi någonsin trott.

 

Faktum är att vi aldrig vet hur vi kommer se ut på toppen av det där berget. Sen spelar det ingen roll om det är ett fysiskt verkligt berg och prövning eller om det är ett inre psykiskt berg och utmaning; ofta möter vi ju en kombination. Nej, vi kan helt enkelt aldrig veta om vi kommer till toppen i Sannas eller Stefans skick - eller om vi ens kommer dit! Vår uppgift är att försöka ta oss dit. Och om vi väl lyckas med det, ödmjukt inse, att väl där - på bergets topp - så börjar ännu en resa...