Julen gör mig vilsen...
Jag har svårt med Julen. Den drabbar en som en käftsmäll varje år. På radion spelas julsånger. I skyltfönsterna glittrar paket och årets bästa tips på julklappar. Och TV är som en enda lång reklam och påminnelse om vad som är på gång.
Ni som har åkt med mig på The Atlantis ett tag vet att jag älskar Ernst Kirchsteiger. Men när jag ser hans vänliga ansikte i Jul med Ernst känner jag mig fan mer vilsen än vanligt...
Om ni skulle träffa mig skulle ni nog behöva åtminstone ett par minuter innan ni inser att jag är väldigt social av mig. Ni skulle också snart inse att jag tycker om att ge och bjuda av mig själv - Mi casa Su casa!! Men Julen är som ett virus. Eller kanske mer som en Ove Sundberg man inte kan bli av med. Fy fan för den här urgamla traditionen som doftar så underbart av lussebullar och glögg...
Jag måste köpa julklappar till alla nära och kära. Jag måste gå där med mitt påklistrade leende och se ut som om jag tycker allt är så jävla mysigt. Fattas bara att Julafton blir precis så där innerligt vacker och vintervit som den kan bli, med snön gnistrande i månens och snölyktornas sken.
Kanske har ni börjat misstänka något vid det här laget? Vad fa... är det med Atlas? Vad han gnäller!! Han som brukar ha hyfsad tilltro och hopp om att allt löser sig?! Han som någorlunda vet att det sällan leder någonstans med negativitet och hopplöshet??! Ni har så klart rätt!
Men att fira Julafton utan Athena och Amadeus påverkar mig starkt ännu. Varannan Jul är de hos Aurora. Varannan Jul är jag en sån där obekvämt ensam pappa. Jag hör någons barn skratta och tänker på att det kunde varit mina små snögubbar. Julen är kanske den av våra traditioner som mest signalerar familjevärden och allt som kan kopplas till det. Jag vet inte hur många gånger jag hört mig själv säga "Nej visst, det stämmer, jag har inte barnen i år" när det sociala snacket går omkring Julafton.
Jag vet att det bara är en kväll. Jag vet att aftonen förmodligen är över lika snabbt som den kom. Men att vara en pappa utan sina barn på den dagen om året när jag ska vara den bästa pappan i hela världen gör mig lite vemodig och blödig.
Men om vi bortser från min (troligtvis överdrivna) vemodighet så är Julen en härlig och glittrande tid. Och Julen är ett vackert och värdigt sätt att runda av året på. Jag vet det...jag vet...
Kram på er.
Atlas