Politikens Paradox
Jag undrar hur många politiker som innan de blev just "politiker" hade äkta visioner? Och som var kritiskt tänkande personer. Som var öppna för ovillkorlig dialog med andra. Och som tänkte tankar och idéer inte för att ha eller få rätt, utan för att de ansåg att det kanske var en god möjlighet för människor i Sverige att på sikt få det bättre.
Det verkar tyvärr vara så att politikers idéer många gånger bleknar ju längre de varit aktiva partipolitiskt. Deras lyhördhet för samhället likaså. Mycket verkar bli grått bakom det partipolitiska stängslet. Kvar har vi allt mer grånande världsfrånvända politiker som inte längre har visioner eller politiska tankar för att utveckla landet. Deras främsta mål verkar i stället ha blivit att rättfärdiga sitt eget partipolitiska manifest, oavsett block och färg. De framstår som förblindade av sig själva och sitt parti, där nytänkande inte är välkommet om det inte står i samklang med deras eget.
Partipolitiskt beteende kan i stället alltmer liknas vid ett klassiskt sektbeteende. Där olikhet straffas genom utfrysning, glåpord eller översitteri - it's my way or the highway. Stolthet är ju en av de sju dödssynderna, enligt Gregorius l, vilket man kan förstå när man tittar på hur dagens toppolitiker framstår och på deras oklädsamma stolthet inför sin egen politik jämtemot andras.
Kanske är det så att de goda politiska idéerna skapas genom att verka och vara opolitisk? Alltså inte tillhöra ett politiskt parti. Då är man fri från partipolitiska bojor och grupptryck. Fri från rädslan att bli utestängd eller utslängd av gruppen. Fri från konformism. Fri från att riskera social avrättning bara för att man inte är eller varit helt moraliskt klanderfri eller felfri.
Men det är bara ett problem med detta: för att påverka i politiken måste man vara en del av det politiska etablissemanget, man måste vara partipolitiskt aktiv! Där i ligger Politikens Paradox.
Makten, den politiska, ligger som jag ser det i händerna på politiker som tror sig veta landets bästa men som alltmer gått vilse i en nästan religiös övertygelse om att just deras partipolitiska väg är den enda. Vad hände med den svenska öppenheten? Vad hände med allas i grunden lika värde? Vad hände med en genuin politisk idé om att göra Sverige och världen till en bättre plats? Jag är förbryllad.
Jag tror på en solidarisk och empatisk dialog. I skolans värld gör man detsamma. En dialog som bygger på en humanistisk och demokratisk diskurs som vågar och är mottaglig för idéer och tankar som inte bara bekräftar utan också utmanar och utvecklar den egna. Det är nog så vi vill fostra våra barn och ungdomar också. Att vara och få bli kritiskt tänkande individer - individer som kan reflektera utanför boxen. Men jag undrar om det i dagens Sverige finns någon politiker - eller politik - som håller med om detta? När man följer valet och dess efterspel börjar man att undra...
Med vänlig hälsning,
Atlas Investo
