What Dreams May Come
Ett sätt att se på livet är att det är som en oskriven saga. Det skapas här och nu. Just när du läser detta! Och för en stund sammanstrålar ditt och mitt liv samman. I den här texten. Den blir som en del av våra livs oskrivna sagor - här och nu.
Vi vet vad våra ögon ser och våra öron hör. Och så länge våra hjärtan slår och vi är vid våra fulla sinnes bruk ter sig verkligheten tydlig och klar. Ofta förutsägbar och begriplig. Men när vi lagt oss för natten och somnat träder en helt ny värld fram. I den här Salvador Dali världen råder inte samma rumtid och ordning. Nej i drömmarnas värld kan allt hända. Precis allt!
Döda kan återuppstå. Gammal bli ung. Djuren kan prata. Nya otroliga världar skapas och den värld vi känner till är till synes densamma men ofta med någon avvikelse. Ibland kan vi flyga, tala alla språk och andas under vatten. Färdas genom rymden till planeter och galaxer. Ja allt verkar möjligt. Vi framstår som odödliga. Nästan som gudar.
En gång hade jag en dröm som etsat sig fast hos mig. Jag flög och svävade av egen kraft ute över öppet hav. Himlen var vackert blå med lätta vita moln här och där. Havet låg lugnt och stilla under mig. Plötsligt började en vacker ö närma sig. Tänk er den ön på bilden till inlägget. Ön liksom drog mig till sig. Och jag kände genast att det väntade någon eller något på mig. Som om någon eller något ville ta kontakt med mig. När jag landade på ön visste jag intuitivt var jag skulle gå. Som om jag varit på ön förut... När jag kommit till en av öns bergstoppar såg jag ett vackert vitt litet hus. Jag gick dit, öppnade ytterdörren och gick in.
Väl inne möttes jag av ett rum som endast kan förklaras med att det var magiskt vackert. Taket var en natthimmel, fylld med tindrande stjärnor. Golvets färg var i vackert glimrande indigo. Men det som fångade mina ögon var de tre dörrarna framför mig svävandes i rummet. Dörrarna skimrade i en smaragdfärgad nyans. På varje dörr stod det en siffra. På dörren till vänster stod det en etta, på dörren i mitten en trea. På den högra dörren en tvåa. När jag stod där i detta magiska rum hörde jag en röst. Det lät som en väldigt gammal man. Han lät trött och pratade dämpat med lite släpande röst och med en speciell brittisk engelsk dialekt.
Rösten sa "Behind The first door...you find The Secret to Universe." Efter en stund fortsätte rösten "Behind The second door...you find The secret to Eternal life." Efter en lång tystnad började han prata igen. "Behind The third door...you find The secret to who you are."
Ni kan ju förstå att jag var förundrad. Vad handlade detta om? Vem var det som talade? Plötsligt började ett svagt ljud närma sig. En otroligt vacker melodi av stråkar, en symfoni, spelad av en symfoniorkester lugnt och kärleksfullt. En pulserande timpano trumma började höras, den slog taktfast. Och mitt i allt detta vackra hördes nu den där rösten klarare och mycket starkare och närmare än förut, precis bredvid mig. Han sa släpande till mig "But Atlas...you can only choose to open one door..." Sedan kom ett ljussken så starkt att jag måste skydda mina ögon med händerna. Och innan jag hann göra något val - innan jag ens hann ta ett steg mot någon av dörrarna - så vaknade jag upp ur drömmen.
Vi vet aldrig vilka drömmar som kommer smygandes till oss i natten. Eller vad drömmarna vill säga till oss. De flesta drömmar kommer vi enligt forskning inte ens ihåg. Men likväl, vissa drömmar bär vi med oss in i verkligheten, in i vardagen. Som en viskning om att det finns mycket vi ännu inte känner till. Att där finns dörrar i världen som vi ännu inte öppnat.
Jag kan inget annat känna än en förundran inför allt detta. Och i slutändan bara acceptera att jag själv och sannolikt hela mänskligheten inte är mer än en väldigt kort chimär dröm i någon slags storslagen svårdefinierad evighet.
Med vänlig hälsning,
Atlas Investo
