atlasinvesto.blogg.se

 

Så när separationen var ett faktum - insåg jag - att jag troligtvis också kommer förlora Jack & Diane. Detta eftersom min tidigare sambo är som hon är. Jag var alltså av omständigheterna tvingad att bryta med allt som varit. Även med våra gemensamma vänner från våra år tillsammans.

 

Men eftersom just Jack & Dianes vänskap betytt väldigt mycket för mig (under ett decennium) var förlusten av dem mycket påtaglig. Så jag blev väldigt glad och rörd när Jack ringde till mig en tid efter separationen. Han berättade att de var så klart chockade och ledsna över det som hänt men sa samtidigt att de såg sig som vänner till oss båda och hoppades att vi kunde fortsätta vår vänskap trots det som skett.

 

Tiden gick och vi hördes inte av men jag tänkte ofta på dem. Många gånger har jag berättat om Jack & Diane för min nya flickvän. Så för en tid sedan skrev jag ett sms till Jack. Jag berättade att livet och vardagen var tillbaka. Att min lägenhet var i ordning, barskåpet fyllt och att barnen mår bra. Sen skrev jag att jag saknade dem och att om de var i stan var de alltid välkomna upp på lite kaffe eller annan god dryck. Att min dörr alltid står öppen för dem. Jag fick ett svar samma dag att de gärna kom på besök men att de inte visste när de kom ner från Uppsala nästa gång.

 

Men så i torsdags när jag körde hem från jobbet kom det ett sms "Är du hemma ikväll Atlas? Vi är nere i Skåne!". Jag svarade glatt att det var jag. Och kl 18.30 ringde Jack & Diane på min dörr och jag kramade om dem för första gången på nästan två år. Vi tog vid precis där vi slutade och jag bjöd på min obligatoriska öl och vi pratade och pratade. Jag upplever att vi har det så där genuint trevligt tillsammans. De är nyfikna, intellektuella, omtänksamma och öppna och spontana. De ger alltid väldigt mycket av sig själva och är liksom serviceminded på ett underbart sätt. Diane sa att jag och min nya flickvän måste komma och hälsa på i deras stuga nere på Österlen; vilket jag lovade mot kravet att då måste det bli inom kort!! Vi skrattade hjärtligt!

 

Tiden flög iväg och när de gick så sa jag "Men då hörs och ses vi väl snart igen?!" Diane vände sig om i trapphuset och så sa hon med ett innerligt leende och en självklarhet i tonen "Ja det tycker jag Atlas, det tycker jag!" Som om hon där och då satte ord på hur mycket vi faktiskt saknat varandra och vår vänskap.

 

När jag stängde dörren kände jag en fantastisk glädje - ett lyckorus! Jack & Diane kom inte för att ta farväl på något sätt (vilket en del av mig var lite orolig för) utan de kom för att befästa vår vänskap. Och det var med tårar i ögonen och med en klump i halsen som jag lyckligt ringde min flickvän och sa "Älskling, gissa vilka som kom och hälsade på mig idag?"...