atlasinvesto.blogg.se

 

När det är mina barns mammavecka lever jag som om de inte finns. Det låter kanske hemskt, men så är det, och på så sätt känns veckorna utan barnen mer normala och mer hanterbara.

 

Ok, så när jag nu sitter där och förstår att det är mina älsklingar som uppenbarar sig framför mig väcks en tvekan i mig. Den här känslan har kommit förr. Jag känner igen känslan och den är jobbig. Ska jag ropa på dem? Ska jag ge mig till känna? Det känns nästan som om jag vore en betraktare i en biosalong och ser på en film - Filmen om mina barn när de inte är hos mig. Jag har svårt för dem här stunderna, då jag korsar mina barns väg i deras mammavecka. Barnen har andra kläder än de brukar. Deras frisyrer är inte som när de är hos mig. De känns på något sätt så långt borta, så främmande. Nästan som om de vore någon annans barn... 

 

Men plötsligt så försvinner tvekan hos mig. För guds skull Atlas, det är ju dina barn! Ditt kött och blod. Du har tillgång och rätt till dem även när de är hos Aurora - och kanske ännu viktigare - dem har rätt till dig. Du är deras pappa! Något i mig gör nu att jag ropar deras namn: Athena!! Amadeus!! De stannar till och tittar bort mot uteserveringen där jag sitter. Där och då blir de återigen en del av den andra filmen: Filmen där vi är en familj.

 

Först är de lite tveksamma, men brister snart ut i varma leenden när de ser att det är jag. De vinkar glatt innan Athena (alfan av dem båda) börjar springa mot mig och vill ha en kram. De berättar ivrigt att de beställt indiskt och att de ska ha en myskväll med mamma. Vad härligt hör jag mig själv lojalt och faderligt säga. Nu måste vi springa upp till mamma igen säger Athena brådmoget. Gör det säger jag tryggt och de försvinner runt hörnet igen. Vips så är de borta och jag återgår till livet (den där filmen) utan dem...

 

Aramis undrar om det känns konstigt att möta sina barn när de är hos mamma. Jag börjar svamla något men avbryts av att jag ser Athena och Amadeus komma rusande runt hörnet igen. Den här gången springer de raka vägen till mig och Aramis. Athena berättar att de kan ju sitta hos mig tills maten är klar för avhämtning - så klart ni kan säger jag! De kommer in på uteserveringen och sätter sig på varsin stol och börjar genast berätta hur veckan varit. De är så glada och jag är en stolt och lycklig pappa i det läget. Aurora smsar till mig att den indiska maten är klar för avhämtning om ca 15 minuter och om jag kan hjälpa våra barn att ha koll på den tiden. Jag smsar tummen upp! 

 

När femton minuter gått säger jag till att nu är det dags att hämta maten. Vi kramas en sista gång och de är på språng igen. När de hämtat sin Tikka Masala tittar de bort mot mig en sista gång. Jag kör lite slängpussar, de skrattar innan de springer runt hörnet igen. Som ni förstår så bor Aurora i en trappuppgång bara en bit bort efter hörnet.

 

På kvällen när vi går en promenad berättar jag för Alice (min flickvän) om händelsen. Jag är ivrig och entusiastisk, gestikulerar medan jag berättar. Men så stockar det sig. Orden fastnar. Klumpen i halsen. Ögonen vattnas. Hur är det Atlas frågar hon. Efter lite tystnad har jag samlat mig och svarar att allt är bra...knappt trovärdigt... 

 

Så här är det. Veckan utan barnen känns för mig onaturlig. Det blir till en ständig påminnelse över att det var ju inte så här det skulle sluta?! Vi skulle ju alltid vara tillsammans. Det här har skapat en tom känsla i mig, en vilsenhet. Något som ibland påverkar mig när jag möter mina små älsklingar i deras mammavecka. Men den här gången hände något i mig! Det blev till ett genuint och fint ögonblick som jag faktiskt bär med mig för alltid! Så klart att ni finns där Athena och Amadeus! Även om jag inte ser er, hör er, kan prata med er eller krama er...jag vet det nu. 

 

 

 

[email protected]