atlasinvesto.blogg.se

Atlas Investo är en målmedveten investerare som har som mål att bygga upp en flod av utdelningar som jag sedan kan färdas genom livet på. Välkommen att ta del av mina tankar och idéer omkring ekonomi, sparande, investeringar och personlig utveckling. Kontakt, frågor, tankar och reflektioner kan även tas genom att maila mig på atlasinvesto@gmail.com.

Älskade Amadeus

Publicerad 2019-01-06 12:02:00 i Atlasinvesto,

 
Att vara ensamstående pappa är en utmaning. Kanske den största jag någonsin mött. Och trots att jag gör så gott jag kan händer det ibland saker som påminner mig om att jag kan vara en bättre pappa. En morgon för någon vecka sedan hände en sådan sak. Här kommer ett litet längre inlägg än vanligt om mina känslor och reflektioner inför det som hände. 
 
Jag fostrades under relativt stränga förhållanden. Det har sannolikt präglat mig som förälder. Mina föräldrar tillhör generationen som föddes på 40-talet. Kanske den sista generation av föräldrar som fostrade genom en slags ädel tilltro på rättvisan, med en cementerad respekt för de äldre, med tron på att man alltid tar sitt ansvar och ska vara ärlig, och med en otroligt stark tilltro i att de visste hur allt skulle vara. Som om de skrivit livets regler och att allt var antingen svart eller vitt - så självklart på något sätt.
 
Men det är svårt att i livets upp och nedgångar vara den där balanserade och lyhörda pappan. Mycket svårt...som den där morgonen. Och just den morgonen, när jag ska lämna barnen till dagis och skola för sista gången under min vecka och deras mamma hämtar efter jobbet, är en utmaning för mig som pappa; en av livets nedgångar och som innebär ett visst mörker i mitt inre. Jag blir påmind om att barnen ska tas ifrån mig under en hel vecka. Samtidigt är jag till och från mentalt och fysiskt dränerad efter en veckas ensamt ansvar för mina sötnosar. Och mitt i allt detta ska jag finnas där. Stark, trygg, kärleksfull, välbalanserad och empatisk så som det förväntas av en klok och vuxen pappa. 
 
Så hur hanterar jag då - morgonen, dagen för överlämning - Amadeus drygt 4 år gammal när allt (läs Amadeus) är kärringen mot vinden!?! Allt från att han inte vill gå upp ur sängen eftersom han är för trött och hela tiden smågnäller från det att han öppnar ögonen? Du får bära mig pappa jag orkar inte gå, varken från sängen till toan eller någonstans beteendet? Pappa du får välja kläder, men vad jag än väljer blir det sura miner och ett halvt träningspass innan jag svettig fått på honom allt... Och efter att jag lyckats borsta åtminstone tre av hans små tänder i typ två sekunder mellan tårar, stängd mun och sura ansiktsuttryck (skrev jag viftande händer?) har vi tillslut kommit till hallen. Väl där fortsätter vägran, "Inte skor på!", jag får på hans högersko men när jag håller på med vänster sko åker den högra av inom loppet av några sekunder... Och när jag med genomsvettig panna bär honom i famnen nerför trapporna väl medveten om att vi är sena till Athenas skola så är jag inte snäll i tonen eller orden...inte alls... 
 
Efter att jag hela vägen till Athenas skola frustrerat skällt och klargjort hur otacksam han är, och att ett sådant beteende hade ALDRIG mina föräldrar accepterat när jag var 4 år, varför måste det ALLTID (det finns inget skönare OCH sorgligare än att vara kategorisk) vara så här? Det är inte ok någonstans! Förstår du vad jag säger!? Hur jag känner det Amadeus? När du är sådan här?!! Hur besviken du gör mig?! Hur ledsen pappa blir?!! 
 
Tio minuter senare: väl framme på dagis, går vi likväl upp för trapporna hand i hand som vi alltid brukar göra. Jag hjälper dig av med skorna så som vi alltid gör på dagis. Jag hänger upp din jacka, din mössa och dina små söta vantar. Du tar min hand, likt en oskriven lag, när vi går i korridoren in mot din avdelning och dina jätteduktiga fröknar. Där tar jag dig i min famn och kramar dig förväl så som jag alltid gör. Innan jag med min vanliga balanserade och trygga röst (som en väldrillad skådespelare) hör mig själv säga "Så min lille älskling, nu ses vi snart igen, pappa älskar dig!". En sista kram sedan vänder jag mig om och går nerför trapporna - inte sällan med en liten klump i halsen - och vet att jag inte får hålla om dig på en vecka igen...
 
 
Till MIN POJKE
"Älskade Amadeus...du är så liten. Du kan inte förstå hur det kan plåga en pappa att vara ifrån sina älsklingar. Och du brukar inte alls vara så jobbig eller otacksam. Förlåt mig. Pappa var bara stressad av några faktorer i livet som kan vara svårt att begripa när man är fyra år. Jag är så glad och stolt över dig. Hör du det? Du är något av det bästa jag har. Jag älskar dig. Tro inget annat! Och jag kommer att sakna dig ända tills jag går upp för de där trapporna till ditt dagis igen. Och när jag öppnar dörren in till din avdelning kan jag se dig sitta där och rita, så som du älskar att göra. Och när du ser mig släpper du allt och springer till mig och hoppar upp i min famn och säger så snällt att du saknat mig. Och jag känner mig som en superhjälte! Din pappa!
     Du ger mig så mycket styrka Amadeus! Du har kommit att bli en av mina största läromästare. För få saker i livet har fått mig att reflektera så mycket över vem jag verkligen är och vad jag vill stå för som du.
 
Kram, pappa"
 
Vad är då min poäng eller tanke med detta inlägg? Förmodligen att det är svårt att vara balanserad i alla lägen. Svårt att vara den bästa av pappor i alla lägen. Men "God damnit!" vad jag försöker. Och det är väl en god ambition? Även om det innebär att jag måste falla och resa mig upp igen - om och om igen. Och successivt, sakta men säkert, så blir allt bättre. En ensamstående pappas tankar om sin fadersroll. 
 
Med vänlig hälsning, 
 
Atlas Investo 
 
Atlasinvesto@gmail.com 
 
 

Kommentarer

Postat av: IGMR

Publicerad 2019-01-07 13:21:11

Föräldraskapet är ingen lek. Man får göra det bästa och det måste få rinna över ibland - jag tror till och med att det är nyttigt. Att se att pappa felar, att få bli sams, att prata om det svåra.

Jag är inte ensamstående pappa så jag kan inte riktigt förstå hur det är att lämna och veta att det är en vecka till nästa gång. Bara att vara borta från sonen ett par dagar är tufft, en vecka har jag inte upplevt trots att han är fem.


Svar: Hej där IGMR!
Att reflektera över hur man vill vara som pappa är förmodligen lika viktigt som att reflektera över sin ekonomi och hur man vill vara en god partner i en relation.

Det är tufft att vara utan barnen. Känns som om det händer så mycket i deras liv och utveckling som man missar. Men det är så läget är och jag har självklart accepterat det även om det svider lite i hjärtat ibland.

Håller med dig om att man får göra sitt bästa. Och ingen är ju felfri.

Tack för dina reflektioner.

Mvh,

Atlas

Atlas Investo

Postat av: Procentpanik

Publicerad 2019-01-07 22:58:48

Hej Atlas.
Bara att du stannat upp och tänkt igenom dina egna känslor och sedan skrivit ner dem i ett blogginlägg vittnar om att du verkligen vill vara en bra pappa vilket jag också är helt övertygad om att du är.
Nej det är inte enkelt och precis som du så vet jag hur svårt det stundtals kan bli i föräldraskapat som ensamstående. Det är många praktiska och känslomässiga saker man brottas med. Man har ågren över många saker och man känner ibland att man inte räcker till. MEN, du gör helt rätt som engagerar dig full ut. Detta kommer du att få ett kvitto på den dagen dina barn blir tillräckligt vuxna för att prata med dig om barnaåren och hur de själva upplevde den tiden.

Fortsätt att vara den supergoa förälder du redan är!

Mvh // PP


Svar: Så tänkvärt mycket av det du skriver PP.
Tack för dina reflektioner.

Mvh,

Atlas
Atlas Investo

Postat av: drommaren

Publicerad 2019-01-08 22:41:52

Hej Atlas!

Tänkvärda ord om lillen där. Som tur är har jag sluppit separera från mitt barns mamma så jag har sluppit känslan av att lämna bort mitt barn. Däremot har jag pendlat veckovis och varit borta men då har vi ändå haft mycket kontakt via telefon osv så det har inte riktigt kännst som att jag har varit borta.

Däremot känner jag igen mig i beskrivningen när du lämnar på dagis. Man föröker att vara den perfekta pappan men i andra änden är man bara människa vilket gör att man felar ibland, å så ska det nog vara. Gäller nog inte bara oss hehe!

Jag noterade att du inte har min blogg i din länklista. Jag håller på och bänglar med en länklista i wordpress nu och jag har så småningom tänkt länk till din blogg. Du får gärna länka tillbaka om du vill :)

Svar: Hej där!
Tack för dina tankar. Det är nog de flestas önskan att vara en så god förälder man kan, sen når vi inte alltid hela vägen vilket som du skriver är mänskligt.

Har nu lagt till dig bland mina länkar till ekonomibloggar i bloggosfären!

Såg att du hade en finfin utdelning för 2018! Vad är ditt mål för 2019 när det kommer till just utdelningar?

Mvh,

Atlas
Atlas Investo

Postat av: Anonym

Publicerad 2019-01-12 11:43:37

Tack Atlas för att du delar med dig!
Har som alla föräldrar (eller hur?) varit med om precis samma sak. Upprepade sig ofta just överlämningsdagar att strumpor satt fel och de kläderna kunde man inte ha och inte overall fast det var kallt ute och det blev stressigt och fruktansvärd jobbigt och man var verkligen inte sitt bästa jag.
Vid ett sånt tillfälle sa jag plötsligt med lugn röst när det åter var fel på strumporna och jag satt där på huk svettigt med ytterkläderna på: Det är jobbigt att flytta mellan mamma och pappa.
Det var som magi. Det blev lugnt och vi pratade lite om det och sen var det inget problem att få på kläderna. Lika jobbigt med separationen som det var för mig var det ju även för mitt barn. Det funkade att bara bekräfta det. Så är det, det är jobbigt och vi fixar det. Vi finns för varann även när vi inte ses och det är okej att nu åka till den andra föräldern som man ju också saknat.
Alla mornar blev ju inte problemfria men det lugnade sig avsevärt. Ofta fanns det en anledning när det körde ihop sig (min egen stress och trötthet oftast) och alla de tillfällena är man själv inte så bra man vill vara men man gör så gott man kan. Det är stort nog.
När min dotter blev större så var det en gång när det blev ett gräl fast jag inte tänkt det när jag klev in i hennes rum för att prata. Då backade jag ut. Klev in igen och sa: Ja då tar vi tagning 2 och började om samtalet och försökte få det som jag hade tänkt. Det funkade. Att erkänna att man själv kan göra fel och vill försöka göra annorlunda gör att man kan prata om saker på ett annat sätt med sina barn.
Kämpa på och njut för plötsligt har dom flyttat hemifrån! Och glöm inte att ge dig själv beröm för hur bra du får till det de allra flesta dagarna!

Svar: Hej där och tack för de uppskattande orden!
Jag gillar din tanke om att "Det är stort nog.". Lite de jag hoppades visa med inlägget. Och visst har du rätt i att njuta av den tid vi befinner oss i. Och något annat alternativ än att kämpa på finns inte, vilket alla som har barn säkert skriver under på. Mycket kloka reflektioner av dig.

Att bekräfta varandra på alla plan kan vara det mänskligaste i människan.

From a father to another mother,

Atlas
Atlas Investo

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Atlas Investo

Atlas Investo är en målmedveten investerare som tror att personlig utveckling leder till sann rikedom. Välkommen att ta del av min resa.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela