Tango in the Night
Få saker får mig att känna sådan livsglädje som musik jag älskar. Fleetwood Mac och deras album Tango in the night är just ett sådant album med musik jag går igång på. Bara titeln måste vara den bästa genom alla tider. Så vacker.
Bandet har tre ytterst kompetenta och säregna röster i Christine McVie, Stevie Nicks och Lindsey Buckingham. Ofta skapar de magi i refrängerna med sina stämmor. Och stämsången är definitivt ett av bandets absoluta styrkor och signum. Tillsammans med melodiösa låtar med sköna och magiska slingor av gitarrer och mjuka synthmattor.
Första gången jag hörde Fleetwood Mac var för 31 år sedan. Det var deras kanske mest trollbindande låt Everywhere som precis släppts som singel det året (1988) och spelades på radion. Den var deras fjärde singel från just Tango in the night och jag kastades in i en för mig ny och förtrollad värld med en mörk förförisk kvinnoröst, änglalik körsång, syntar och en ljudbild som känns som hämtad från vilken fantasyfilm som helst. Bara introt är episkt. Jag minns att jag med förundran tittade ut mot den blå sommarhimmlen från mitt rum och drömde mig iväg. In i en romantisk saga där jag var hjälten som besegrade den onda härskaren och befriade prinsessan och vann hennes hjärta...
Måste passa på att tipsa om tribute bandet Rumours of Fleetwood Mac som tolkar originalet fantastiskt! Live gör de låtarna otroligt bra och förhåller sig ljudmässigt närmare soundet på skivorna än Fleetwood Mac själva. Följ länken ovan och se deras version av Everywhere och bedöm själva. Passa då också på att se deras tolkning av Gypsy när ni ändå är där. Det kan nog inte bli mycket mer likt originalet än så! Bara att njuta.
Hur som helst. Atlas favoritlåtar på Tango in the night är följande femma:
1) Everywhere
2) Seven Wonders
3) Family Man
4) Little Lies
5) Big Love
Och på sistone, ju mer jag lyssnat på skivan, så har refrängen i låt nummer tio Isn't It Midnight verkligen börjat tala till mig. Den liksom väcker något i min kropp till liv. Sakta börjar min fot hålla takten, och min axel liksom svarar på fotens takt, jag dras hjälplöst med. In i Fleetwood Macs enigmatiska musik. Och när jag sakta börjar röra mig genom lägenheten - lika dramatiskt som en scendansare på Melodifestivalen - då vet jag att Fleetwood Mac fångat mig igen. Jag sluter ögonen och på nytt så drömmer (och dansar) jag mig iväg, ackompanjerad av den suggestiva refrängtexten "The face of a pretty girl"...
Med vänlig hälsning,
Atlas Investo