atlasinvesto.blogg.se

 

Den är lågmäld. Ett bevis att storhet ryms i det lilla. Ibland är det tonen, som det vackra väcker inom oss, som får oss att chippa efter andan. Kraften ligger i det subtila, det chimära.

 

Låten heter No Victims och är skriven och sjungs av Sophie Zelmani på hennes senaste album My Song. Hennes unika sätt att, likt Leonard Cohen gjorde, viska fram orden och melodin så att de känns lika mjuka som molnen på himlen är väldigt personligt. Jag kan inte säga att det finns många andra som gör det på samma sätt. Jag tycker om det. Det tilltalar mig. Som ett grönt lite drömskt gräsfällt som förföriskt svajar i sommarkvällen...

 

Jag tror det var Emerson som sa "To be yourself in a world that is constantly trying to make you something else is the greatest accomplishment." Det gör Sophie med sin musik tycker jag. I en tid där det mesta ska överrösta varandra i rädsla av att inte synas, där saker ska låta 2018, låter i stället Sophie Zelmani precis som hon alltid gjort. Hon går sin musikaliska väg så som hon alltid gjort. Och alltid kommer göra.

 

En vers i sången går som följer: 

 

 

Sången påminner mig om livet, och att livet har ett slut. Ibland när vi minst anar det. Så var det med min farfar. Och vi skapar väl alla små minnes-bibliotek där vi förvarar de vi älskar. Precis som texten i sången säger. Och den dagen vi förlorar våra kära är dessa bibliotek i våra hjärtan det vi bär med oss. Det som blir kvar.

 

Så fyll era minnes-bibliotek. Idag och imorgon. Och gläds åt alla kära som finns kvar. Det är så jag känner när jag lyssnar på Sophies innerliga "No Victims". Jag vill helt enkelt ta alla jag älskar i min famn. En sång som den här väcker min ibland lite slumrande mänsklighet till liv. Tack för det Sophie.