atlasinvesto.blogg.se

Atlas Investo är en målmedveten investerare som har som mål att bygga upp en flod av utdelningar som jag sedan kan färdas genom livet på. Välkommen att ta del av mina tankar och idéer omkring ekonomi, sparande, investeringar och personlig utveckling. Kontakt, frågor, tankar och reflektioner kan även tas genom att maila mig på atlasinvesto@gmail.com.

Den vi älskar mest

Publicerad 2018-02-11 07:35:59 i Atlasinvesto,

 
Likt en ung lärling går vi på livets väg. Vår mästare är de erfarenheter vi möter. När min farmor en dag föll ihop var en av dem.
 
Vad gör vi om någon behöver oss? Jag menar verkligen behöver oss? Går vi mot/till dem? Eller smyger vi tyst bort ifrån dem, som en skugga i natten? Blir vi rädda för situationen? Eller står vi starka i stormen och gör vad vi kan?
 
Sanningen är förmodligen att vi som människor kommer göra allt som nämnts ovan. Men vad som troligtvis är än mer sant är att vi får leva med konsekvenserna av alla våra val. Någonstans måste vi alltså lära oss att leva med de val och beslut vi tagit på vägen. En del blev bra lärdomar andra blev mindre bra lärdomar. Oavsett vad vi väljer att göra kommer det bli en del av vårt hjärta, en del av vår hjärna; ytterligare en erfarenhet inprogrammerad i vårt DNA. Vi kommer att få leva med dessa val i resten av våra liv. Vi kommer troligtvis kunna hantera dem även om vissa val kan ge eko i många år efter. Som för att påminna oss om att det där valet vi gjorde var bra eller mindre bra.
     Jag skulle vilja säga att dessa val ofrånkomligt kommer att definiera oss, att bygga den människa vi både medvetet och omedvetet valde och väljer att bli.
 
Min pappa och mamma var på semester utomlands när jag var i slutet av tonåren. Vid detta tillfälle ringde pappa mig från utlandet och sa att han var orolig för sin mor. Han hade ringt men hon svarade inte. "Atlas jag tror något hänt henne, kan du gå dit och se efter?". Pappa behövde mig. Och även om jag blev nervös (tänk om hon låg död i sin lägenhet) så tvekade jag aldrig. Inte den gången. Jag cyklade hem till farmor. Knackade på dörren. Ingen öppnar. Jag öppnade brevinkastet och ropade "Farmor är du där?". Inget svar. När jag tittar in genom brevinkastet så ser jag att hon ligger på golvet i hallen. Jag känner hur jag fryser till is i hela kroppen men sätter nyckeln i låset och går in. Hon ligger där så ensam med blod på ena delen av ansiktet. Hon har troligtvis ramlat och försökt ta sig till telefonen i köket men inte orkat. Jag sätter mig på knä bredvid henne. Lägger handen på hennes kind "Farmor hör du mig?". Det råder fullständig tystnad. Känns som en evighet innan hon öppnar ögonen, tittar upp och ler trött men kärleksfullt mot mig. Sen säger hon med matt röst "Peter (min pappas namn)...Peter du kom..." Hon tar min hand och tittar sådär enormt kärleksfullt på mig i tron att hon ser sin son, min pappa, vid sin sida. "Jag är här nu", svarade jag "Nu ringer vi efter ambulansen". 
 
Jag minns det som igår. Farmors blick. Hennes genuint hjärtvärmande leende när hon trodde sig se sin älskade son. Det visar sig att hon legat där i ett dygn. På den tiden fanns inte sms och den direktkontakt vi är vana vid idag med alla sociala medier. Nej endast fast telefoni och det kunde utan problem gå flera dagar ibland en vecka innan man hade kontakt med varandra. Det var inget konstigt med det. Men just den här gången fick pappa en känsla av att något hänt vilket var tur. Annars hade det kunnat sluta riktigt illa.
 
Jag hade lika gärna kunnat säga nej och lagt ansvaret på exempelvis polis eller sjukvård att åka dit och se efter farmor. Det hade inte varit fel av mig. Men något i mig ville ta det där ansvaret. Finnas där för min pappa. Och min farmor så klart. Och den händelsen lärde mig en sak om livet vilket skänkt mig trygghet. Det är vad jag tror vi ser när livet börjar glida oss ur händerna, strax innan döden.
     Jag tror vi ser den vi älskar mest...
 
En reflekterande,
 
Atlas Investo
 
atlasinvesto@gmail.com
 
 
 
 
 

Kommentarer

Postat av: Egon Investor

Publicerad 2018-02-11 17:13:26

Fint skrivet. Tack. Jag hoppas det gick bra med din farmor.

Mvh

Egon

Svar: Tack Egon!
Det gick bra med henne. Farmor fick faktiskt många år till. Hon var en tuff kvinna som blev en bra bit över 90. Och hon var tillfreds när det var dags att gå vidare.

Med vänlig hälsning,

Atlas
Atlas Investo

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Atlas Investo

Atlas Investo är en målmedveten investerare som tror att personlig utveckling leder till sann rikedom. Välkommen att ta del av min resa.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela