Jills Veranda
Det finns program på Tv:n som lyfter till höjder man inte trodde fanns. Där allting bara sitter. Allt ifrån programidén, hur programmet inleds och avslutas, programledaren, gästerna och innehållet. Jills Veranda är ett sådant program. Och premiären av säsong tre var något av det bästa jag sett på väldigt länge.
Gäst i programmet var en för mig okänd artist men efter programmet är hon det aldrig mer. Maxida Märak är en artist och aktivist från Jokkmokk i Lappland. Hon är same och kämpar för samernas rättigheter på alla sätt och vis. Maxida är en krigare!
I Jills Veranda fick hon på ett oromantiserande vis berätta om den värld och kultur som hon så tappert kämpar för att rädda. Och parallellerna till amerikas indianer var både slående och kusliga. Två ursprungsbefolkningar som fanns/finns och levde/lever på en mark, som sedan den nya världens folk kommer och lägger beslag på helt utan att skämmas - oavsett om det är i svenska fjällvärlden eller på den amerikanska prärien. Programmet upplyser och problematiserar den här mörka sidan av USAs historia men då tyvärr också Sveriges.
Maxida ger ansikte åt ett förtryckt folkslag som strider för de mänskliga rättigheterna, för sin folkgrupps existens. Hon gjorde det så att det brände rakt in i hjärtat. Och det är tydligt hur Jill anpassar sig, är uppmärksam och vågar ta de allvarliga frågorna och samtalen vilket inte alltid är så lätt att göra. Genom hela programmet vilar en undran om hur vi människor kan göra så här mot varandra och Maxida berättar sin syn och sitt perspektiv på ett stort sår i vår historia.
Jills Veranda vågar blanda kärleken till countryn och dess kultur med allvarliga frågor så som mänskliga rättigheter och samhällsproblem. Och gör det på ett mänskligt sätt. Har ni inte sett avsnittet så gör det. Det är ett avsnitt som berikar och berör på så många sätt - ända in i själen. Det är enligt mig svensk Public Service när den är som allra allra bäst.
Med vänlig hälsning,
Atlas Investo
