Från kattunge till lejon
Jag gick in på mötet som en kattunge. När mötet var klart gick jag ut som ett lejon. Om ni undrar vilket möte jag syftar på så är det ett möte som jag skrev om i mitt förra inlägg "Att växa med uppgiften" - det här inlägget är en direkt uppföljning på det.
Mina sinnen var alltså på helspänn inför mötet med pappan och hans pojke. Mina mål som pedagog var glasklart. Att få pojken att känna sig trygg samt undvika att hamna i någon form av argumentation med vårdnadshavaren. Allt fokus på barnet - det skulle vara min väg genom det här. Min kollega höll i mötet och även om jag ville säga väldigt mycket hade jag bestämt mig: minimera mitt pratande, maximera mitt lyssnande! Det är otroligt vad tystnad kan vara lugnande. Som om det skapar en stor ocean istället för en trång och virvlande fors fylld av strömmar.
Min kollega skötte mötet elegant. Pojken fick berätta vad han tyckte och kände. Vårdnadshavaren fick ge utlopp för sin "oro" och sina "åsikter." Och jag lyssnade empatiskt och flikade med lugn röst in tankar om vad jag kunde gjort annorlunda och vad jag ska tänka på vid framtida konfliktlösningar där pojken är inblandad. Även om mötet var en produkt (på grund av en fullständig överreaktion från en mycket labil vårdnadshavare) så blev det i slutänden helt ok. Och jag inser att det finns alltid något att lära. I alla lägen - om man bara är villig att omfamna möjligheten.
Jag har aldrig träffat på en person som den här vårdnadshavaren. På gränsen till psykopat när han går igång. Det enda jag vet är att jag aldrig kan veta hur han kommer möta mig. Ibland trevlig, ibland kylig. När han kommer in i en lokal gör han det som om han vore Julius Cesar himself. Ibland hyllar han mig för att i nästa stund förkasta mig. Nu lägger jag inget värde i vad han tycker eller säger om mig som pedagog. Nej min utmaning är att finna en väg där jag trots allt kan ha en balanserad kontakt med honom, och framförallt ta hand om och leda hans pojke på ett så proffsigt sätt jag kan utifrån de styrdokument verksamheten har. Men i ärlighetens namn känner jag mig väldigt obekväm med den här typen av vårdnadshavare och människor. En personlighetstyp som är fullständigt oberäknelig vilket är lurigt att förhålla sig till.
Men som sagt, jag antar att livet alltid har något nytt att lära oss. Och känslan när man klarat av och hanterat en svår och utmanande situation är nästan oslagbar. Jag kände mig alltså som en liten kattunge inför mötet men förvandlades till ett stort lejon när jag lämnade det. Varför? Jo för att jag lyckades hanterade vårdnadshavaren så bra jag bara kunde - han ville dessutom ta i hand när han skulle avvika - vilket jag självklart gjorde (han såg inte på mig när han kom till mötet). Och för att uppgiften påminde mig om vikten av en god förberedelse, ett ödmjukt öppet lugnt och inlyssnande förhållningssätt, och att en genuin vilja att möta någon på bästa sätt för att få till en lösning/kompromiss kan ge ett positivt resultat. Den här gången blev slutet alltså gott! Vilket jag så klart är väldigt glad och tacksam för. Och jag kan höra mitt inre lejon ge till ett stort ryt som för att säga "Bra jobbat!".
Med vänlig hälsning,
Atlas Investo